AVDELNING HALT!

Småpojkarna springer runt i skogen med leksaksgevär.
Pang pang - du är död!
Den som faller ser till att dö med stil. Som på film - som på TV.

Mamman oroar sig och pratar om att det kanske inte är bra med alla krigslekar.
Pappa tänder pipan och säger med ett skratt:
Så där höll vi ju också på när vi var små. Pojkar i alla tider har lekt med vapen.
Ger man dom inte en leksakspistol så skjuter dom med en träpinne eller en gren. Pang pang . Pojkar är pojkar.

Krypskyttarna i Irak, Afghanistan, Islamabad och Mogadishu ligger fortfarande på taken till gamla höghus.
Eller gömda i bergen runt städerna. De skjuter på allt som rör sig.

Gevärets sikte sveper över de dammiga, nedslitna gränderna med
splitterhål i väggarna. Någon kommer gående och skottet brinner av.
Det spelar ingen roll om det är en soldat, en gamling eller en ung flicka.
Skotten brinner av ändå.
Vi har sett resultatet i fruktansvärda bilder i tidningar och på TV-nyheterna.

Detta är krigets ansikte. Ett sönderskjutet barnansikte, flickan
försöker tappert trösta sin förtvivlade mor....
Nej, jag har inte ont längre.

Vi är där igen. Mitt i vår Stolta Nya Värld.
Krigets ansikte är inte
överstelöjtnantens slätrakade och markerade haka.
Han som står i stram
givakt på kaserngården,
med klanderfri uniform och välputsade kängor,
i väntan på generalens tapperhetsmedalj.

Krigets ansikte är det sönderskjutna ansiktet på barnet.
Soldaten som kräks av skräck och som vaknar i kallsvettig panik på
nätterna flera år efter krigets slut.
Massgravarna, de sönderbombade hemmen.
Den uppgivna och förtvivlade gråten, sorgen efter de förlorade
släktingarna.
Krypskyttarna på det gamla nedslitna hotellets tak har också varit små
oskyldiga pojkar som sprungit i skogsdungen, med leksaksgevär.
Pappan tände sin pipa och sa lugnt att pojkar är pojkar.
Det är bara femton år sen.

Nu är de män, ständigt berusade av sött vin
och besinningslöst hat.
Pang pang pang.

Nu vapenvägrar den svenska ungdomen inte längre.
Inskrivningsnämnderna tar emot vältränade unga män med stålgrå blick
och kortsnaggade frisyrer.
De vill upp till Kiruna, till jägarförbanden, till de hårda kraven.
De vill inte ligga sjukskrivna, fisa ärtsoppa och
läsa Slitz på logementen.

De vill ut i skogen, helst i 30 graders kyla och sova
14 dagar i tält. De vill måla sig brunsvarta i ansiktet, ha
kamouflageuniform och väloljad AK 4.

De vill ge sitt yttersta och lära sig leva på blåbär, rötter och bäckvatten.
Den svenska ungdomen vill
inte ha frisedel för plattfothet eller svagt psyke.
De vill tillhöra de som räknas, en utvald bland 1758 sökande, eliten.

Arbetsmarknaden har inte plats för dig, men löpning, gym och
sammanbitna tänder kan ge dig en framtid i krigsmakten.

Imponerade journalister intervjuar de utvalda FNsoldaterna, med gamla
soldatnamn som Svärd och Rask, på flygplatsen.
-Är du beredd att skjuta en fiende nere i Jugoslavien?
-Självklart är det inget man längtar efter, va, men om det krävs så är
jag beredd... Ja det är jag.

Det blir något att berätta för polarna på puben sen, ölstinna av
starkölen lyssnar grabbarna storögt och imponerat.
Men det blir också något att återvända till i mardrömmarna.
"Han vara bara drygt tjugo, han sprang mot huset, det var han eller jag.
Han stupade med ansiktet i leran. Det var han eller jag.
Det måste ha varit så"

När ska vi ta konsekvenserna?
När ska vi inse att så länge det finns en krigsmakt, även om vi kallar det "Försvaret",
så är den till för att döda.

Det finns inga snygga, effektiva sätt att dräpa en människa .
Det handlar om att skjuta i huvudet, att krossa, spränga och lemlästa.

Bofors kallar sin luftvärnskanon Bamse för att markera att den
visserligen är stor och kraftfull, men ändå svenskt snäll och rättvis
på nåt vis.
Det hjälper inte, krigsindustrin tillverkar vapen för att
de ska användas i krig.

Krig för olja, för makt, för religion.

Krigsindustrin måste tjäna pengar. Så även den svenska.

Visst finns det väl situationer då du måste döda?

-Men om det kommer tre främmande soldater inrusande i ditt hus för att
döda dina barn och våldta din fru, ska du bara stå och se på?
-Om det inte fanns några soldater så skulle det inte komma nån
inrusande.
-Du är ju fan orealistisk. Idioter har alltid funnits och soldater
med. Det kommer vi aldrig ifrån.

Kanske kommer vi aldrig ifrån det. Så länge vi längtar efter hjältar
som biter säkringen av handgranaten, kastar den pricksäkert in i
nazisternas högkvarter och räddar världen.
Så länge vi fortsätter
bygga upp krigsmakter och kalla det för försvar.

Så länge som småpojkarna fortsätter att
växa upp till män med stålgrå blick och
kortsnaggad skalle.
Med trägeväret utbytt mot en AK 4.

Vi byter kanal när nyheterna visar de fruktansvärda bilderna från
krigssjukhusen.
Över till TV-tävlingarnas glittrande löften om pengar, en
t-shirt eller gratis bensin i ett år.
Det är ingen lätt match, den vi ska gå framöver. Mot arbetslöshet,
flyktingströmmar och krigsrapporter.

När ska vi kunna få den där svenska idyllen vi alla längtar efter?
Med kall yoghurt med bär på sommarverandan, solbrända barn som leker
skrattande i grönskan och sjön som lyser klar och frisk genom
gläntan.

När ska människans enkla drömmar uppfyllas? Kommer det en tid då vi
kan lova barnen att det inte ska bli några fler krig?
Att det ska finns plats för dom som vuxna, ett arbete och
någonstans att bo.
När ska pojkarna sluta byta ut trägeväret mot en AK 4?

Varför byter en del grabbar ut drömmen om att besegra Almunge i
fotbollskuppen mot målsättningen att utrota varenda djävla fiende?