DU FÅR INTE GÖRA SÅ

Vem är det som egentligen har makten? Ända sen lekparken och skolbänken har vi fått lära oss att det alltid finns någon som bestämmer över oss.
Angelica - som var starkare och snodde hallonremmen och proppade i sig den - fastän den var våran.
Eller mamma som tvingade oss att äta fisk - fastän det fanns både hamburgare och pizza i frysen.
Fröken i skolan fick oss att rabbla en massa åar som heter Nissan, Ätran, Viskan och Lagan.
Kommer jag någonsin att besöka nån av dom där jävla skitälvarna?
Och om jag åker dit ner - då står dom väl på bilkartan?

När jag blir vuxen, tänkte man upproriskt: Då ska jag bestämma själv!
Gå utan mössa då det är 30 grader kallt.
När jag gifter mig ska jag ha trasiga jeans och en t-shirt med Iron Maiden på.
Och jag ska aldrig gå och lägga mig.

RÖD OCH GRÖN STRUMPA
Men nånstans i 25-årsåldern vaknar man upp ur drömmen om makt och inser att vuxna inte har ett vitten att säga till om.

Man är fullständigt maktlös.

Ja det är klart, jag får ju bestämma om småsaker.
Sånt där krafs som egentligen inte har nån betydelse.
Som att gå omkring med en röd och en grön strumpa på sig för att vara originell.
Till slut får man så många jobbiga frågor om varför man man har olika färg på strumporna att man inser att det är slöseri med tid.

Man kan också bestämma att bara äta god mat som pizza, kebab och oxfilé med bearnaisesås. Men i längden är det det ganska dyrt och man blir dessutom fet och dålig i magen.
Så till slut sitter man där i ett radhus och äter fiskpinnar med spenat klädd i en träningsoverall där det står Elgiganten på ryggen.

Det får stå vad fan det vill.

När man var ung kunde man lifta sjuttio mil och köa en hel natt för en biljett och en ovanlig t-shirt med The Cure på.
Nu drar man utan tvekan på sig en ful brandgul t-tröja där det står: Stöd korpen och din lokale IcaHandlare.
Huvudsaken att den inte kliar.

Men i bakhuvudet kliar, eller ska man säga gnager, en oroväckande
klarsynt tanke. Vi har skitit i det blå skåpet. Vi är grundlurade.

ÖSREGN OCH TRALLSKRUV
Vi har helt enkelt inte ett smack att säga till om.
Säger TV-trailern att vi ska titta på Dansbandskampen så gör vi det.
Vi ska hacka i oss vad politiker kacklar om och svälja att banker och finansbolag snor våra pengar.
Vi ska känna det som att miljöförstöringen är ditt eget fel

Var är friheten? Det där livet som inte skulle bli som den trista
grottekvarn morsan och farsan fastnade i.
Jag går till fabriken fem dagar i veckan och skruvar in skruvar åtta-nio timmar om dagen. För att släppas ut varje fredag på två dagars frigång.
Under sommaren är det permission från anstalten i fyra-fem veckor.
Stå i ösregnet och bygga om altanen. Skruva skruvar, spika spikar och såga plank, medan grannarna minsann har hyrt en stuga vid Höga Kusten.

Men efter några år har man vant sig och tycker att livet är ett ganska trivsamt fängelse.
Man har fast inkomst, dotterns lag vann fotbollscupen, jobbet är enformigt men det är trevligt att surra med jobbarkompisarna.
Då kommer dråpslaget: Dom lägger ner fabriken.
Det blir alldeles tyst en lång stund.
Vad fan säger du, företaget gick ju med vinst förra året..?

Finanskris. Och vår fabrik ligger för långt norrut. Det blir för långa transportsträckor ner till marknaden. Ner till Europa. Ner till Europeiska Marknaden.

JOAKIM VON ANKAS PISKA
Så kom vi då till den mest centrala frågan om makt i våra liv: Makten över arbetet.
Folk som är i sina bästa år - duktig och kunnig personal - får plötsligt inte arbeta.
Trots att det runt omkring oss finns massvis med saker som behöver göras.
Det finns barn som behöver tas hand om och vägar som behöver rustas upp.
Alla gamla människor som behöver vård. Vi behöver alla mat på bordet och tak över huvudet.
Varför får vi inte arbeta när vi vill, kan och behövs?

"Det är inte lönsamt att ha fabriken där uppe, vi har inte råd att låta ungarna äta bra mat i skolan, det lönar sig inte med kommunal hemtjänst.
Det bär sig inte. Vinsten är för liten. Vi måste jaga kostnader...”

Där har vi alltså den centrala maktfaktorn: Vinstkalkylen. Lönsamheten.

Det är inte människorna som är viktigast.
Folk har inte rätt att bo där dom vill och rätten till ett arbete
Det är pengarna som styr. Det är pengarna som säger att vi inte ska kunna ge våra äldre ett anständigt liv. Eller ta hand om ungdomar som mår psykiskt dåligt.

Trots att det vimlar av arbetsvilliga människor.
Men det är ju tydligen inte för dom som samhället byggs.

Utan för Joakim von Anka. Och det enda han vill, det är att bada i pengar.
Och kassavalvet han dyker ner och vältrar sig i - det ligger mitt i Europa.

Ännu längre söderut än Nissan, Ätran, Viskan och Lagan.