SNOKEN, BUKEN OCH DEPPET

FRAMÅT MARSCH !

Alltså, det är lika bra att jag erkänner:
Min näsa är inte snygg.
Den är lång och spetsig och får mig att påminna om en fiskmås.
Det där är förstås lite jobbigt för mig.
Jag kräver inte att jag ska ha ett helt perfekt utseende
- men alla vill vi väl vara ganska skitsnygga, eller hur?

Det är knäckande med den där hopplöst spetsiga näsan - men jag
har också jättestora fötter. Det ser ut som om jag har skidor på mig
när jag klampar omkring på gatorna.
Nu frågar ni:
-Räcker det nu? Har mannen samlat på sig nog lidande?

Svaret är nej.

Jag har till råga på allt en fet mage. Hullet smyger sig över byx-
linningen och tvingar mig bära bylsiga tröjor.
Det går någorlunda nu på vintern men på sommaren är badstranden
en skammens utställningsplats.

Först hade jag tänkt operera rubbet. Be en plastik-kirurg skära bort
halva näsan, göra en rejäl fettsugning och transplantera dit ett par
mindre fötter från någon fot-donator i Pakistan.
Men jag hade inte råd eftersom doktorn på vårdcentralen i Luthagen
vägrade skriva en remiss.

Så jag får stå ut med att gå omkring och se ut som ett stolpskott.
Om det inte vore för familjens skull så skulle jag ha gått under jorden
för länge sedan.

Men det är tur att jag inte gjorde det - för vet ni vad?
Vetenskapen har börjat hitta lösningar för såna som mig.
Ja, kanske inte för mig, jag är ju alldeles för gammal och har tappat
mitt värde på köttmarknaden för många år sen.
Ja, ifall jag någonsin hade något köttmarknadsvärde.

Men för de kommande generationerna finns det alternativ till att se ut
som grådaskig fiskmås med ballongmidja och skidor på fötterna.

Mina barn-barn kan få chansen att växa upp till vackra människor
trots att farfar såg ut som ”Hej kom och hjälp mig”.
Lösningen heter genteknik.

För en tid sen läste jag att en grupp forskare från Umeå hade tittat på
generna hos folk som är manodepressiva.

Och vet ni vad - Umeåforskarna fann en gen som var uppseende-
väckande lång hos dessa människor.
Av detta drogs slutsatsen att sjukdomen är ärftlig och att man kan
medicinera i förväg så att deras barn inte blir manodepressiva.

Vilket framtidsperspektiv! Man bara tar ett prov på BB och kollar ifall
man hittar den där dumma genen. Finns den där så kör man hårt med
piller som får genen att krympa ihop hos avkomman.

Här kommer min egen slutsats - hoppet för mig:
Om det finns en gen som framkallar just manodepressivitet - då måste
det ju finnas en dum liten gen för allt som inte är bra hos oss människor.

Det finns förstås en gen som gör att näsan bli längre. Och en annan
som ger folk stora fötter.
Och en fläskig liten gen som gör att folk får bilringar runt magen.
Den djävla genen kan man ta bort helt och hållet tycker jag.

Fast det är klart, tar man bort en gen så kanske nåt går fel, då kanske
det börjar växa hår på tungan istället.

Men än sen - man rakar ju hellre tungan än har en fläskring runt
midjan - eller hur?

Så visst finns det hopp för framtiden.

Alla vi fula, feta, långnästa och manodepressiva människor runt om i
Sverige - vi ska hålla ut. Om några generationer finns vi inte.

Då ser alla ut som Barbie och Ken och lever lyckliga i små lådor av
lättbetong och plast.
Alla vinner på Lotto, jobbar med kreativa saker och slipper se fula och
deprimerade människor på IKEA.

Forskningen går framåt och allt ser ljust ut.
Med tablettburkarna i händerna står framtidens folk och ropar:

”Länge leve läkemedelsindustrin och dess framsynta forskarteam!”

Sen tittar dom sig i spegeln, suckar diskret och tar ännu en tablett.