VAD VILL DU VETA ? ORKAR DU?

Det går inte att stänga av. Har du tänkt på det?
Det är orättvist.
För vi kan ju stänga av bilen, tvättmaskinen och elvispen.
Om nån på jobbet pratar så öronen skaver kan man skylla på att
man behöver gå på muggen. Då stängs pladdret av direkt.

Men det här djävla flödet bara pågår och pågår:

Informationen.

Vi utsätts varje dag för femtielva nyhetssändningar där det rapporteras
om den otäckaste mördarbakterien, den senaste bombräden och vem
som utsetts till årets sämst klädda kvinna i USA.
Vem hon var ? Det har jag glömt, men om du ringer mig senare idag så
ska jag ta reda på det. Puh!

Morgontidningen orkar vi bara skumma och läser endast en artikel om
att Liza Marklund med zäta gjort bort sig men nekar i sten.

Vi går på stan och löpsedlarna skriker ut sina lockrop. Andreas Kleerup
tycks gå på droger, nån politiker har kört i fyllan och Israel bombar
ihjäl hundratals barn i Gaza.
Bandidos härjar snart i din stad och den som äter chips ska dö i morgon.

Tjuvar i Rwanda som får händerna avhuggna blandas med att Pers-
brandt var nervös på Guldbagge-galan.

Det finns usb-minnen som rymmer ett helt folkbibliotek. Kopplar du
upp dig på internet får du tillgång till så mycket information att det
krävs att du har 156 129 liv för att hinna med att läsa all förbannad skit
som skrivits där.

Vad ska vi göra av all information?
Allt det som är viktigt drunknar och försvinner nånstans mellan antalet
döda i den senaste terrorattacken och den nya bantningsmetoden från
Paris.

Det måste ha varit bättre när farfar var ung. Visserligen måste man
veta en hel del då också, men det var mer handfasta, rejäla saker.

Hur mycket gödsel potatislandet behövde och hur lång tid det tog att
cykla till dansen på logen i Lövånger.

Tänk att få gå tillbaka till det där småskaliga livet.
Flytta ut till en liten grön stuga vid en röd sommaräng - eller om det
var tvärtom.

Att få gå omkring i vadmalskläder och luddor och lukta sur yllebyxa
året runt.
Tiga mest hela tiden och påta i den magra jorden som knappt ger en
enda liten spinkig rova.

En gång om året kryper du intill frugan på lördagskvällen och nio
månader senare kommer en unge till fast ni inte alls har råd.
Tänk att få sitta i vinterkylan och suga på den sista sura fläsksvålen
medan den magra lilljäntan gråter sig till sömns av hunger.

Men då, plötsligt, reser du dig opp och slår näven i det grovt
tillhyvlade furubordet så att kaffekopparna skramlar.

- Nu får det vara nog ! gallskriker du.

-Nu går jag opp till godsägarn och kräver några säckar mjöl, lite salt
sill och några skivor amerikanskt fläsk. Annars ska den djäveln få
smaka på näven - så sant som amen i kyrkan..

När du ilsket travar upp mot godsägarns hus börjar det onda
blodet att svalna lite.
-Men, nää, jag ska inte börja tveka - godsägarn ska få plikta!
Han ska väl för fan inte leva i överflöd på mitt slit medan mina barn
lever på vattvälling och skämd potatis.

När du kommer fram till stället där godsägarn skulle haft sin över-
dådigt tjusiga gård med både elektriskt ljus, punschveranda och
tjänstefolk - då är den riven.

I stället står det där en Staoilmack.

På väggen utanför sitter löpsedlar där Aftonbladet och Expressen har
samma rubrik:

”Carola gravid - Amerikansk filmstjärna pappan! ”

Du rusar genast emot macken så luddorna klafsar, halar upp dina allra
sista korvören ur smålandsbörsen och flåsar:

Ge mig ett Aftonblad - fort!

Vad var det jag sa: Det går inte att stänga av.

Vad sa du för nåt? Vem pappan var?

Det stod inte namnet - men enligt beskrivningen måste det vara
Brad Pitt