TÅRKANALER OCH FOLKPENSION

För en tid sen slötittade jag på en amerikansk TV-serie.

Den handlade om ett miljonärspar där hustrun var 40 plus, desperat
joggande och skönhetsopererad. Hon är skräckslagen inför åldrandet.

En polis kommer hem till paret för att meddela att deras son är
kidnappad. Hustrun säger efter en stund:

"Ni kanske undrar varför jag inte gråter. Jag är verkligen ledsen - men min senaste ansiktslyftning råkade förstöra mina tårkanaler".

Där satt den. En glasklar symbol för den konstgjorda kampen mot åldrandet.

Att inte längre kunna gråta. Än sen:
Varför gråta om man inte har några rynkor att lipa över?

Plastikkirurgin som känslomässig lobotomi.

Man kan verkligen undra varför vi är så rädda för att åldras.
Särskilt vi som inte har någon karriär som skådisar, artister eller toppmodeller att oroas över.

Vi som är vanliga trista medelsvenssons som inte syns i Hänt i Veckans vimmelreportage - varför ska vi oroas för bilringar, gäddhäng och påsar under ögonen?

Kanske är vårt gråa hår och rynkor symboler för den tid som flytt. En påminnelse om att vi inte längre är 23 år och har hela livet framför oss.

Vi kanske vaknar upp i en kallsvettig medelåders mardröm och inser att vi aldrig gjorde den där jordenruntresan med tre kompisar som vi svor att vi skulle göra.

Vi sökte aldrig in på scenskolan och blev en ny Mikael Persbrandt eller Eva Röse .

Det där egna företaget med tillverkning av superdatorer - tja det blev en fast tjänst på som kontorist Länsstyrelsen.

Men den vanliga människans livsverk är inte att förakta.

Att gå till jobbet varje dag och under alla år och betala in miljontals kronor i skatt.
Medan politikerna tar pengarna, försämrar skola, sjukvård och pension - och sänker skatten för de redan förmögna.

Bara att stå ut med en sådan absurd situation är väl värt en medalj

Att lyckas fostra ett par vanliga hederliga barn .
Barn som kan tänkas uppvakta en med en liten blomma även när man ligger på äldreboendet och tror att Lennart Hyland jobbar i köket som diskare.
Barn som ringer varje vecka och pratar skit en halvtimme.

Alla dessa vardagshjältar med dåligt betalda jobb som ständigt tvingas jaga extrapris på välling och köttfärs. Och ändå lyckas fixa en någorlunda dräglig jul så att barnen slipper skämmas.

Folk som står ut med ännu en regnig husvagnssommar.
Där ungarna slåss om gamla Kalle Ankatidningar, myggen leker tortyrpatrull och bilen skär ihop i Örnsköldsvik på vägen hem.

Livet är ett förunderligt äventyr och kanske är det just dessa fina eller förtvivlade situationer i livet som vi kommer att sakna när vi blir gamla.

Vi behöver ingen botox eller fettsugning.
Vi behöver inte som Göran Kropp cykla ner till Mount Everest och bestiga berget utan syrgasmask.

Inte när det finns shoppingsemester i Ullared. En strapats som överträffar det mesta.

Och vi som väljer att se åldrandet i vitögat har i alla fall våra tårkanaler kvar.

Så att vi kan skratta tills vi gråter.