FJÄRRAN ÄR BÄST

Du betraktar den skarpa färgbilden från surtrömmingsfesten förra sommaren. Siv-Ingers ljusblå klänning ser fullkomligt bedårande ut, hon är solbränd och ser tolv år yngre ut än vanligt.
Jonny sitter bredvid henne - frisk, leende och avspänt snygg. Som en italiensk utförsåkare eller någon som jobbar vid TVteatern.
Bilden ger intryck av en lyckad och trevlig fest med härliga människor. Ingen kan ana att Jonny två minuter tidigare spydde i en blomkruka.
Samtidigt som Siv-Inger skällde ut den snälle ungkarlen Eskil och kallade honom för dreglande och kåt pissråtta.

Nu ska ingen inbilla sig att Siv-Inger och Jonny är ett par tillgjorda smilfinkar som flinar upp sig och håller färgen så fort någon halar fram en kamera.
Det är bara det att verkligheten alltid ser bättre ut på bild.

Många villaägare grämer sig över sin trädgård och tycker den är ovårdad och trist. Alla andra verkar ha mindre antal maskrosor, snyggare rabatter och friskare gräsmatta.
Till jul kommer dock kusin Unckas förbi och spelar upp en videofilm från sommarens kaffedrickning på uteplatsen.
Förvånad ser paret hur deras trädgård framstår som ett prunkande villaparadis.
-Fan det ser ju ut som på TV!

TA BORT DEN!
De enda fall verkligheten ser hemsk ut på bild är när man ser sig
själv. Särskilt gäller detta videoupptagningar, där ju människan för
första gången får se helhetsbilden av den egna personen. Höra den
löjliga rösten, se alla fåniga gester man upprepar gång på gång samt
värst av allt: Som man ser ut! Vilken hemsk frisyr, vilka tillgjorda
skratt, neeej - stäng av! Allt detta beror förstås på att människan
av ren självbevarelsedrift går omkring och tror att man ser ut och
uppför sig ganska hyfsat.
Det är bara omgivningen som dag efter dag tvingas se den skoningslösa
sanningen. Och de har vant sig.

Borsett från din egen fula person så gäller tesen. " Allt är vackrare
på bild." På foton av sommarens semsterpicnic på stranden syns bara
bruna och glada människor. I själva verket hade lille Patric precis
skitit på sig. Pappa Torbjörn hade trampat ner en jättegod räksmörgås
i sanden och mamma Ulla hade blivit biten av en geting på näsan.

PÅ ANNAN ORT
En annan bitter sanning är att det som pågår alltid är trevligare på
något annat ställe. Ungdomar som tvingas tillbringa en lördagskväll
tuggande korv utanför Lok-Grillen i Vännäs tänker på hur kul alla
har det på Flyers Inn i Umeå.
Därinne kliver ungdomarna kring på krossat glas bland asfulla kamrater och önskar att dom var på Drop Out i Stockholm.
Ungdomarna på Drop Out dansar likgiltigt med varandra till den senaste skitlåten med Kate Perry och drömmmer om en klubb som heter Gringo Fiftyseven och ligger på 58e gatan i New York.
Inne på Gringo Fiftyseven är musiken hysteriskt hög, drogerna flödar och ungdomarna längtar efter lugn och ro.
Dom längtar innerst inne efter att stå utanför ett ställe som Lok-Grillen i Vännäs och stillsamt tugga en korv.

ELVIS LEVER
Den allra fånigaste formen av romantisering av det man inte kan nå är
förstås nostalgin. Det verkar som om hela den generation som för
tillfället styr samhället, dvs fyrtitalisterna, faller i trance så
fort någon säger "Bebop-a-lula!" eller "Raketost". Därför pågår det
till exempel ständigt Elvis Presley look-a-like-tävlingar. Man kan ju
fråga sig varför, men svaren blir så dumma att man helst låter bli.
-Varför vill du likna Elvis?
-För han är the King! För att han aldrig kan dö! För att det aldrig
har funnits nån som Elvis Aron Presley!

Det mest tragiska exemplet på denna märkliga strävan visades på TV för några år sen. En Elvis-kopia intervjuades i sin hemmamiljö, nån slags betongförort utanför Uppsala.
Man visade bilder på honom promenerande med en barnvagn (han var nybliven hemma-pappa) mellan gigantiska grå höghus.
En liten, frusen figur, klädd i guldkavaj och uppkammad svart raggarlimpa på huvudet. Han hade genomgått en plastikoperation för att bli riktigt lik The King.

-Nog märker man att grannarna tycker att man är underlig. Men det spelar ingen roll. För ibland när man står framför publiken och sjunger "Love me tender" - då känner man nåt helt annat.
Då är det som att Elvis själv är med.

RÖKELSE OCH RAKETER
Nu kommer också nostalgivågen över hippierörelsen och sjuttitalet.
I år är det t ex 40-årsjubileum för Woodstock-festivalen i USA .
Hundratusentals nostalgiker kommer att vallfärda dit för att höra
feta, marijuanaberusade sextifemåringar sjunga trestämmigt till akustisk gitarr om att dom är gyllene stjärndamm.
Sanningen är värre än så:
Dom är - liksom publiken - bara packade, patetiska och grundlurade.
Det enda gyllene stjärndamm som förekommer i såna här sammanhang är papperspartiklarna efter sedelbuntarna som så småningom hopar sig på arrangörernas skrivbord.

Det är en sak att längta. Vi är födda att ständigt längta och sträva efter något annat. Ibland ser vi framåt och bygger upp drömmar om en lyckligare tillvaro.
Andra gånger längtar vi tillbaka. Till ungdomen, till barndomen, ja ibland kanske vi till och med längtar tillbaka till den yttersta tryggheten:
Åter till mammas mage.

Men denna tillgjorda nostalgi, vare sig det är raggarlåtar eller vadmalskläder, raketost eller hippiedrömmar: Oftast kommer den från ett bestämt håll: Från någon som vill kränga biljetter till en konsert med Hep Stars, sälja konfektionssydda hippietunikor eller en ny film
med Dolly Parton.
Denna plastade längtan tillbaka grundar sig bara i fantasilöshet och oförmåga att se att den tid vi lever i just nu också innehåller något posistivt.

Förvisst finns det mycket att vara glad för här och nu?
Krig, kris. arbetslöshet,, hudcancer av solbrännan, (hoppas det blir pissväder resten av sommaren), Stefan Holm och Kajsa Bergquist har lagt av men Calle Bildt hoppar allt högre.

Nä fan, det var nog bättre förr. Sätt på en skiva med Rock-Ragge!