SJUKSKRIVEN OCH STENRIK

Sommaren är snart slut - vi går direkt på en av dom stora frågorna:
Vad ska vi ska ha samhället till?

Med samhället menar jag då alla vägar, sjukhus och poliser, försäkringskassan, avlopp, elektrisk ström och domstolar.

Allting som vi samhällsmedborgare använder och betalar för.

Svaret kan tyckas självklart. Vi ska ha polisen till att bura in bovarna, vi ska ha tågen till att åka till Vännäs och vi behöver sjukhusen om vi bryter lårbenenshalsen på höstens första isfläck.

Ja, just det. Vi ska ha samhället till samhällsnyttiga saker.

Problemet är att vi bara har ett enda sätt att värdera såna här samhällsnyttiga saker, nämligen pengar.

Nuförtiden sätts prislappar på allting.
En kunnig politiker ska veta exakt hur lite personal man vågar ha på dagiset innan barnen börjar springa vilse.
En hög chef på SJ ska veta hur mycket man vågar höja biljettpriset innan folk börjar ta bilen till Ånge.

Prislappen, pengarna och vinsten.
Det är den enda måttsocken samhällsbyggarna kommit på.

Politiker pratar inför valet om begrepp som solidaritet med dom svaga och jämlikhet, men när det kommer till kritan är det stålarna som styr.

Alla, från den gråaste sosse till den blåaste egenföretagare är rörande överens: Det är klart att allting måste gå med vinst.
Utan morot upphör all aktivitet.

Så låtom oss oss privatisera. Staten har sålt ut skogen och läkemedelsföretagen, Posten och Telia blev aktiebolag så att dom också fick den enda fungerande drivkraften: Vinsten.

På detta detta följer slutsatsen: Ju rikare person, desto högre människovärde.

Men det törs ingen säga rakt ut. Det låter ju så rått.
Man pratar istället om valfrihet.

Som om valfriheten inte vore kopplad till plånboken.
En fattig familj som inte har råd att åka på sommarsemester kan inte välja mellan Västkusten eller Mauritius.

Ett pensionerad städerska har inte tjänat en massa pengar under sin aktiva tid, har inte haft råd med privat pensionsförsäkring och har därför en pension som knappt går att leva på.

Hon kan inte välja ett exklusivt pensionärshem som heter Aftonsolen.
Där man sitter i solnedgången med en silvergrå advokat, dricker iskyld sherry och diskuterar Volvo Personvagnars Framtid.

I USA har man löpt linan ut enligt det sjukförsäkringssystem som fortfarande gäller.
Vid en bilolycka kollar ambulansmännen alltid den skadades sjukförsäkring.
Har du inget kort i plånboken så hamnar du i kön på fattigsjukhuset.
Bland tusentals andra oförsäkrade fattiglappar.
Då har du inte mycket att välja på. Har du tur så överlever du.

Pengarnas valfrihet bygger på tesen om de starkares överlevnad.
De som är fattiga är mindre dugliga.
Den som inte jobbat ihop ett rejält sparkapital får skylla sig själv.

De verkligt suspekta i dessa sammanhang är de som är sjukskrivna.
arbetslösa eller förtidspensionerade.
De jobbar säkert svart, påstår försäkringskassans privatspanare.

Ta ifrån de svagaste först arbetetsförmågan, sen pengarna.
Peka sen ut dom som myglare och ta det sista dom har - människovärdet.

Småbarnsmorsor kan ingen företagare anställa, de är ju bara hemma och låtsas att ungarna är snoriga. Olönsamt.

Dra ner på den tärande sektorn, den som inte har jobb utförsäkras till slut och hänvisas till socialen.
Sälj allt du har och när det inte räcker får du samla tomburkar och plocka lingon.

Klockan går baklänges. Vi har anammat förra sekelskiftets samhällssyn.
De fattiga ska stå vid arbetsgivarens dörr och be om jobb.
Lova att aldrig gå med i facket, bli sjuka eller skaffa barn.

Vi ska stå med mössan i hand, buga och be om att få jobba som pigor och drängar hos de rika, de kreativa.

I det nya stolta Europa.

Det kallas valfrihet.