Bakom rubriken döljer sig två svartvita skandalomsusade sextitalsfilmer av regissören Vilgot Sjöman.
Nyfiken-filmerna bidrog till att att lansera den svenska synden utomlands.
Inte bara den svenska synden utan också den svenska gryende vänstervågen på sextiotalet.
Huvudrollerna bars upp av Lena Nyman och Börje Ahlstedt som sprang runt i Stockholm, pratade politik och framför allt:
Dom gökade framför Slottet, satte på varandra i en ek, provocerade Medelsvensson och var allmänt obekväma.
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett Nyfiken Gul och Nyfiken Blå när de kom.
1967 - alltså för drygt 40 år sen.
En nyfiken 14-åring på Medborgarhusets bio i Vännäs.
Jag minns inte så mycket av filmerna. Men en detalj har etsat sig fast i min skalle:
Regissören Vilgot Sjöman själv som i en sekvens satt och sjöng en liten stump. Så här gick den:
I want to be a kändis ......I want to be a kändis......
Villa på Lidingö - Villa på Lidingö
Låten är idag rykande aktuell (trots att den aldrig kom på Svensktoppen och kan lanseras på nån kommersiell Absolut Svensktoppen-CD)
Det är kanske inte villan på Lidingö som hägrar i första hand idag.
Utan kanske:
I want to be a kändis - I want to be a kändis
Party hos Bindefeldt Party hos Bindefeldt
Eller:
I want be a kändis... I want to be a kändis -
Stå i silvertrikåer och hoppa i ett hål
Stå i silvertrikåer och hoppa i ett hål
Så många unga människor vill bli kändisar nuförtiden. Och det är gott om drömfabriker.
Inte bara Idol 2008, Myspace, Topmodel, Youtube....osv
Drömfabrikerna finns numera redan på skolnivå.
Det finns gymnasieskolor med teaterinriktning. Mediaprogram, dansgymnasium, rockgymnasium, ishockeygymnasium, modellskolor....
Och kurser konsten att sminka sig som Amy Winehouse.
Klassrum fyllda med ungdomar som drömmer om att lära sig skriva,
spela, filma, dansa - bli proffs.
Proffs. Det är vad dom säger. Men jag vet vad de flesta egentligen vill:
I want to be a kändis - I want to be a kändis
Till varje fucking price - Till varje fucking price
Dom vill komma med i Expressens fredagsbilaga, få VIP-kort på Spy Bar och åka jorden runt i Businessclass.
Det verkar som om framtidens arbetsmarknad i Sverige ska bestå av 4 miljoner kändisar som livnär sig på att underhålla 5 miljoner arbetslösa.
Det är väl inte så konstigt att unga människor drömmer om att bli kändisar.
Den tid vi lever i är ju så kändisfixerad att ifall Måns Zelmerlöw svimmar på en filmpremiär så får det större genomslagskraft än en jordbävning i Bukarest.
Men nu kommer det nya varningsrapporter som skitar ner drömfabriken.
Kändisarna mår inte bra, dom lider. Vi ser allt fler rapporter om hur svårt kändisarna har det.
Dom blir utstirrade och pekade på och vågar inte längre gå ner på Konsum i säckiga joggingbyxor och köpa yoghurt.
Till och med dom urgamla döda megakändisarna hade det svårt.
Biografier berättar t ex om hur svårt redan Lennart Hyland och Pekka Langer hade det.
Att vara kändis innebär sprit, droger och prestationsångest, övermod och mindervärdighetskomplex.
Gråt och tandagnisslan på morgonen och jubel i busken på kvällen.
Det är väl förstås inget kul att hela tiden åka berg och dalbana på sitt eget nervsystem.
Inte särskilt roligt att vara iakttagen varje sekund du visar dig offentligt, inte kunna peta näsan utan att nån springer hem och ringer till Aftonbladet och Metro och skvallrar.
I want to a kändis, I want to be a kändis
Utstirrad och nervös Leva i en kuvös
Kära ungdomar - skit i drömfabrikerna.
Dröm om att bli rörmokare, sjuksköterska, lastbilsmekaniker och förskollärare. Det funkar.
I want to be postis, I want to be a städerska -
Fin trerumslägenhet - Och steka pannkakssmet
Det är mycket lugnare.
Tänk att få ha ett fast jobb att gå till, tre fina barn - som får en att jaga extrapris på välling på Konsum i stället för kokain på Cafe Opera
Att ha Volvo Combi, radhus och spara till en husvagnssemester vid Höga Kusten eller i Ammarnäs.
Det är det riktiga livet. Något fint att vara nyfiken på.
fredag 26 september 2008
onsdag 24 september 2008
DU ÄR VÄRLDEN
Vissa människor är tvärsäkra på allting. De påstår exempelvis att
Jultomten inte finns och att alla japaner är flitiga arbetare.
Medan andra kan vara helt säkra på att att Elvis Presley inte är död,
utan bara gick under jorden 1977 och numera jobbar på en bensinstation
utanför Tammerfors.
Men ärligt talat - vad kan man egentligen med säkerhet veta?
Och nu blir det svåra grejer.
Riktigt djupa resonemang, bara så att ni vet, ni som inte gillar sånt.
Det är nog lika bra att ni gör ett bloggbyte till BlondinBella eller predikant Göran Skytte
För er som tror att ni orkar läsa om detta ska jag ta det här så långsamt det bara går,
eftersom jag knappt fattar det själv.
Först en riktigt djup fråga:
Är du säker på att den här texten på din dataskärm finns?
Jag som skriver är alldeles säker på min existens, men kan du med 100 % säkerhet veta?
Allt utanför dig själv kanske bara är en hallucination, det du läser, ser och hör kanske bara är nåt som skapas i ditt eget inre.
Är det bara din egen fantasi som skapar allting du hör och ser och känner?
Låter det krångligt? Vänta bara, det blir snart ännu värre.
Faktum är att världen finns inne i varje människa.
Allt du upplever finns ju bara inne i dig. Om du till exempel tycker att Filip Hammar är skojig, Centerpartiet är bra och att fiskbullar smakar gott behöver ju inte betyda att din bror tycker så.
Om du ser Helan och Halvan på TV kasta en tårta på en polis så kan du
inte helt säkert veta att din syster som sitter bredvid ser samma sak.
Även om hon skrattar.
Hon kanske ser Calle Bildt och Kungen kasta en falukorv på Kjerstin Dellert.
Om hon ser något alls.
Din syster kanske upplever att hon är blind och hör på ett radioprogram med Anders Borg.
Om din syster över huvud taget finns....?
Även om du upplever att du pratar med andra människor i tvättstugan eller på Konsum så kan du ju aldrig vara helt säker på att de fortsätter finnas när de försvunnit ur ditt synfält.
Det enda du kan vara helt säker på att du själv finns, för du kan ju
alltid känna på din näsa eller peta ludd ur din egen navel.
Den enda gång du själv försvinner bort är när du somnar framför TVn, i sängen eller på bussen. Men så fort du vaknar så finns du ju för dig själv.
Det kan man ju inte säga om Konsumkassörskan, Statsministern eller Christer Sjögren.
De syns ju bara ibland så vad fasen vet man?
Konsumkassörskan kanske bara materialiseras ibland just i det ögonblick
då din själ, hjärna och centrala nervsystem anser det lämpligt.
Även om sannolikheten säger att allt detta är flummigt skitprat så kan
man aldrig vara alldeles säker.
Det vore ganska kul att prova på att leva efter denna tes. Då kunde
man ju strunta i allt som vore trist och tråkigt.
Jag kunde till exempel låta bli att betala hyran, pengarna räcker ju
till mera skojiga saker då. När sedan flyttgubbarna kommer för att
vräka mig så säger man bara:
"Vik hädan, ni löjliga fantasifigurer - ty ni finns inte! Om en stund
kommer jag att ha en ny syn som är mycket roligare än detta!
Kanske får jag se en pudel dansa jenka med Kalle Stropp, vad vet man?
Ja, vad vet man? .
Man vet att de tider vi lever i passar alldeles utmärkt för här typen
av filosofisk flykt från en besvärlig verklighet.
Det var länge sen vi skådade så mycket elände som nuförtiden .
Det är mord, svält, incest, översvämningar och krig i varenda nyhetssändning
Men om allt jag ser bara är syner - då kanske eländet inte finns?
Våldet på gatorna beror på nåt olämpligt jag ätit.
Kanske kriget bara kommer av gaser i magen?
Ifall jag inte dricker kaffe utan hälsoté på morgonen kanske allt lugnar ner sig.
Det blir fred, ingen svält, inget våld och Björklöven kommer upp i Elitserien.
Vi bestämmer oss för det.
Handla inga julklappar i år - för det är bara du själv som finns.
Du är världen. Vi säger så.
Jultomten inte finns och att alla japaner är flitiga arbetare.
Medan andra kan vara helt säkra på att att Elvis Presley inte är död,
utan bara gick under jorden 1977 och numera jobbar på en bensinstation
utanför Tammerfors.
Men ärligt talat - vad kan man egentligen med säkerhet veta?
Och nu blir det svåra grejer.
Riktigt djupa resonemang, bara så att ni vet, ni som inte gillar sånt.
Det är nog lika bra att ni gör ett bloggbyte till BlondinBella eller predikant Göran Skytte
För er som tror att ni orkar läsa om detta ska jag ta det här så långsamt det bara går,
eftersom jag knappt fattar det själv.
Först en riktigt djup fråga:
Är du säker på att den här texten på din dataskärm finns?
Jag som skriver är alldeles säker på min existens, men kan du med 100 % säkerhet veta?
Allt utanför dig själv kanske bara är en hallucination, det du läser, ser och hör kanske bara är nåt som skapas i ditt eget inre.
Är det bara din egen fantasi som skapar allting du hör och ser och känner?
Låter det krångligt? Vänta bara, det blir snart ännu värre.
Faktum är att världen finns inne i varje människa.
Allt du upplever finns ju bara inne i dig. Om du till exempel tycker att Filip Hammar är skojig, Centerpartiet är bra och att fiskbullar smakar gott behöver ju inte betyda att din bror tycker så.
Om du ser Helan och Halvan på TV kasta en tårta på en polis så kan du
inte helt säkert veta att din syster som sitter bredvid ser samma sak.
Även om hon skrattar.
Hon kanske ser Calle Bildt och Kungen kasta en falukorv på Kjerstin Dellert.
Om hon ser något alls.
Din syster kanske upplever att hon är blind och hör på ett radioprogram med Anders Borg.
Om din syster över huvud taget finns....?
Även om du upplever att du pratar med andra människor i tvättstugan eller på Konsum så kan du ju aldrig vara helt säker på att de fortsätter finnas när de försvunnit ur ditt synfält.
Det enda du kan vara helt säker på att du själv finns, för du kan ju
alltid känna på din näsa eller peta ludd ur din egen navel.
Den enda gång du själv försvinner bort är när du somnar framför TVn, i sängen eller på bussen. Men så fort du vaknar så finns du ju för dig själv.
Det kan man ju inte säga om Konsumkassörskan, Statsministern eller Christer Sjögren.
De syns ju bara ibland så vad fasen vet man?
Konsumkassörskan kanske bara materialiseras ibland just i det ögonblick
då din själ, hjärna och centrala nervsystem anser det lämpligt.
Även om sannolikheten säger att allt detta är flummigt skitprat så kan
man aldrig vara alldeles säker.
Det vore ganska kul att prova på att leva efter denna tes. Då kunde
man ju strunta i allt som vore trist och tråkigt.
Jag kunde till exempel låta bli att betala hyran, pengarna räcker ju
till mera skojiga saker då. När sedan flyttgubbarna kommer för att
vräka mig så säger man bara:
"Vik hädan, ni löjliga fantasifigurer - ty ni finns inte! Om en stund
kommer jag att ha en ny syn som är mycket roligare än detta!
Kanske får jag se en pudel dansa jenka med Kalle Stropp, vad vet man?
Ja, vad vet man? .
Man vet att de tider vi lever i passar alldeles utmärkt för här typen
av filosofisk flykt från en besvärlig verklighet.
Det var länge sen vi skådade så mycket elände som nuförtiden .
Det är mord, svält, incest, översvämningar och krig i varenda nyhetssändning
Men om allt jag ser bara är syner - då kanske eländet inte finns?
Våldet på gatorna beror på nåt olämpligt jag ätit.
Kanske kriget bara kommer av gaser i magen?
Ifall jag inte dricker kaffe utan hälsoté på morgonen kanske allt lugnar ner sig.
Det blir fred, ingen svält, inget våld och Björklöven kommer upp i Elitserien.
Vi bestämmer oss för det.
Handla inga julklappar i år - för det är bara du själv som finns.
Du är världen. Vi säger så.
AVDELNING HALT!
Småpojkarna springer runt i skogen med leksaksgevär.
Pang pang - du är död!
Den som faller ser till att dö med stil. Som på film - som på TV.
Mamman oroar sig och pratar om att det kanske inte är bra med alla krigslekar.
Pappa tänder pipan och säger med ett skratt:
Så där höll vi ju också på när vi var små. Pojkar i alla tider har lekt med vapen.
Ger man dom inte en leksakspistol så skjuter dom med en träpinne eller en gren. Pang pang . Pojkar är pojkar.
Krypskyttarna i Irak, Afghanistan, Islamabad och Mogadishu ligger fortfarande på taken till gamla höghus.
Eller gömda i bergen runt städerna. De skjuter på allt som rör sig.
Gevärets sikte sveper över de dammiga, nedslitna gränderna med
splitterhål i väggarna. Någon kommer gående och skottet brinner av.
Det spelar ingen roll om det är en soldat, en gamling eller en ung flicka.
Skotten brinner av ändå.
Vi har sett resultatet i fruktansvärda bilder i tidningar och på TV-nyheterna.
Detta är krigets ansikte. Ett sönderskjutet barnansikte, flickan
försöker tappert trösta sin förtvivlade mor....
Nej, jag har inte ont längre.
Vi är där igen. Mitt i vår Stolta Nya Värld.
Krigets ansikte är inte
överstelöjtnantens slätrakade och markerade haka.
Han som står i stram
givakt på kaserngården,
med klanderfri uniform och välputsade kängor,
i väntan på generalens tapperhetsmedalj.
Krigets ansikte är det sönderskjutna ansiktet på barnet.
Soldaten som kräks av skräck och som vaknar i kallsvettig panik på
nätterna flera år efter krigets slut.
Massgravarna, de sönderbombade hemmen.
Den uppgivna och förtvivlade gråten, sorgen efter de förlorade
släktingarna.
Krypskyttarna på det gamla nedslitna hotellets tak har också varit små
oskyldiga pojkar som sprungit i skogsdungen, med leksaksgevär.
Pappan tände sin pipa och sa lugnt att pojkar är pojkar.
Det är bara femton år sen.
Nu är de män, ständigt berusade av sött vin
och besinningslöst hat.
Pang pang pang.
Nu vapenvägrar den svenska ungdomen inte längre.
Inskrivningsnämnderna tar emot vältränade unga män med stålgrå blick
och kortsnaggade frisyrer.
De vill upp till Kiruna, till jägarförbanden, till de hårda kraven.
De vill inte ligga sjukskrivna, fisa ärtsoppa och
läsa Slitz på logementen.
De vill ut i skogen, helst i 30 graders kyla och sova
14 dagar i tält. De vill måla sig brunsvarta i ansiktet, ha
kamouflageuniform och väloljad AK 4.
De vill ge sitt yttersta och lära sig leva på blåbär, rötter och bäckvatten.
Den svenska ungdomen vill
inte ha frisedel för plattfothet eller svagt psyke.
De vill tillhöra de som räknas, en utvald bland 1758 sökande, eliten.
Arbetsmarknaden har inte plats för dig, men löpning, gym och
sammanbitna tänder kan ge dig en framtid i krigsmakten.
Imponerade journalister intervjuar de utvalda FNsoldaterna, med gamla
soldatnamn som Svärd och Rask, på flygplatsen.
-Är du beredd att skjuta en fiende nere i Jugoslavien?
-Självklart är det inget man längtar efter, va, men om det krävs så är
jag beredd... Ja det är jag.
Det blir något att berätta för polarna på puben sen, ölstinna av
starkölen lyssnar grabbarna storögt och imponerat.
Men det blir också något att återvända till i mardrömmarna.
"Han vara bara drygt tjugo, han sprang mot huset, det var han eller jag.
Han stupade med ansiktet i leran. Det var han eller jag.
Det måste ha varit så"
När ska vi ta konsekvenserna?
När ska vi inse att så länge det finns en krigsmakt, även om vi kallar det "Försvaret",
så är den till för att döda.
Det finns inga snygga, effektiva sätt att dräpa en människa .
Det handlar om att skjuta i huvudet, att krossa, spränga och lemlästa.
Bofors kallar sin luftvärnskanon Bamse för att markera att den
visserligen är stor och kraftfull, men ändå svenskt snäll och rättvis
på nåt vis.
Det hjälper inte, krigsindustrin tillverkar vapen för att
de ska användas i krig.
Krig för olja, för makt, för religion.
Krigsindustrin måste tjäna pengar. Så även den svenska.
Visst finns det väl situationer då du måste döda?
-Men om det kommer tre främmande soldater inrusande i ditt hus för att
döda dina barn och våldta din fru, ska du bara stå och se på?
-Om det inte fanns några soldater så skulle det inte komma nån
inrusande.
-Du är ju fan orealistisk. Idioter har alltid funnits och soldater
med. Det kommer vi aldrig ifrån.
Kanske kommer vi aldrig ifrån det. Så länge vi längtar efter hjältar
som biter säkringen av handgranaten, kastar den pricksäkert in i
nazisternas högkvarter och räddar världen.
Så länge vi fortsätter
bygga upp krigsmakter och kalla det för försvar.
Så länge som småpojkarna fortsätter att
växa upp till män med stålgrå blick och
kortsnaggad skalle.
Med trägeväret utbytt mot en AK 4.
Vi byter kanal när nyheterna visar de fruktansvärda bilderna från
krigssjukhusen.
Över till TV-tävlingarnas glittrande löften om pengar, en
t-shirt eller gratis bensin i ett år.
Det är ingen lätt match, den vi ska gå framöver. Mot arbetslöshet,
flyktingströmmar och krigsrapporter.
När ska vi kunna få den där svenska idyllen vi alla längtar efter?
Med kall yoghurt med bär på sommarverandan, solbrända barn som leker
skrattande i grönskan och sjön som lyser klar och frisk genom
gläntan.
När ska människans enkla drömmar uppfyllas? Kommer det en tid då vi
kan lova barnen att det inte ska bli några fler krig?
Att det ska finns plats för dom som vuxna, ett arbete och
någonstans att bo.
När ska pojkarna sluta byta ut trägeväret mot en AK 4?
Varför byter en del grabbar ut drömmen om att besegra Almunge i
fotbollskuppen mot målsättningen att utrota varenda djävla fiende?
Pang pang - du är död!
Den som faller ser till att dö med stil. Som på film - som på TV.
Mamman oroar sig och pratar om att det kanske inte är bra med alla krigslekar.
Pappa tänder pipan och säger med ett skratt:
Så där höll vi ju också på när vi var små. Pojkar i alla tider har lekt med vapen.
Ger man dom inte en leksakspistol så skjuter dom med en träpinne eller en gren. Pang pang . Pojkar är pojkar.
Krypskyttarna i Irak, Afghanistan, Islamabad och Mogadishu ligger fortfarande på taken till gamla höghus.
Eller gömda i bergen runt städerna. De skjuter på allt som rör sig.
Gevärets sikte sveper över de dammiga, nedslitna gränderna med
splitterhål i väggarna. Någon kommer gående och skottet brinner av.
Det spelar ingen roll om det är en soldat, en gamling eller en ung flicka.
Skotten brinner av ändå.
Vi har sett resultatet i fruktansvärda bilder i tidningar och på TV-nyheterna.
Detta är krigets ansikte. Ett sönderskjutet barnansikte, flickan
försöker tappert trösta sin förtvivlade mor....
Nej, jag har inte ont längre.
Vi är där igen. Mitt i vår Stolta Nya Värld.
Krigets ansikte är inte
överstelöjtnantens slätrakade och markerade haka.
Han som står i stram
givakt på kaserngården,
med klanderfri uniform och välputsade kängor,
i väntan på generalens tapperhetsmedalj.
Krigets ansikte är det sönderskjutna ansiktet på barnet.
Soldaten som kräks av skräck och som vaknar i kallsvettig panik på
nätterna flera år efter krigets slut.
Massgravarna, de sönderbombade hemmen.
Den uppgivna och förtvivlade gråten, sorgen efter de förlorade
släktingarna.
Krypskyttarna på det gamla nedslitna hotellets tak har också varit små
oskyldiga pojkar som sprungit i skogsdungen, med leksaksgevär.
Pappan tände sin pipa och sa lugnt att pojkar är pojkar.
Det är bara femton år sen.
Nu är de män, ständigt berusade av sött vin
och besinningslöst hat.
Pang pang pang.
Nu vapenvägrar den svenska ungdomen inte längre.
Inskrivningsnämnderna tar emot vältränade unga män med stålgrå blick
och kortsnaggade frisyrer.
De vill upp till Kiruna, till jägarförbanden, till de hårda kraven.
De vill inte ligga sjukskrivna, fisa ärtsoppa och
läsa Slitz på logementen.
De vill ut i skogen, helst i 30 graders kyla och sova
14 dagar i tält. De vill måla sig brunsvarta i ansiktet, ha
kamouflageuniform och väloljad AK 4.
De vill ge sitt yttersta och lära sig leva på blåbär, rötter och bäckvatten.
Den svenska ungdomen vill
inte ha frisedel för plattfothet eller svagt psyke.
De vill tillhöra de som räknas, en utvald bland 1758 sökande, eliten.
Arbetsmarknaden har inte plats för dig, men löpning, gym och
sammanbitna tänder kan ge dig en framtid i krigsmakten.
Imponerade journalister intervjuar de utvalda FNsoldaterna, med gamla
soldatnamn som Svärd och Rask, på flygplatsen.
-Är du beredd att skjuta en fiende nere i Jugoslavien?
-Självklart är det inget man längtar efter, va, men om det krävs så är
jag beredd... Ja det är jag.
Det blir något att berätta för polarna på puben sen, ölstinna av
starkölen lyssnar grabbarna storögt och imponerat.
Men det blir också något att återvända till i mardrömmarna.
"Han vara bara drygt tjugo, han sprang mot huset, det var han eller jag.
Han stupade med ansiktet i leran. Det var han eller jag.
Det måste ha varit så"
När ska vi ta konsekvenserna?
När ska vi inse att så länge det finns en krigsmakt, även om vi kallar det "Försvaret",
så är den till för att döda.
Det finns inga snygga, effektiva sätt att dräpa en människa .
Det handlar om att skjuta i huvudet, att krossa, spränga och lemlästa.
Bofors kallar sin luftvärnskanon Bamse för att markera att den
visserligen är stor och kraftfull, men ändå svenskt snäll och rättvis
på nåt vis.
Det hjälper inte, krigsindustrin tillverkar vapen för att
de ska användas i krig.
Krig för olja, för makt, för religion.
Krigsindustrin måste tjäna pengar. Så även den svenska.
Visst finns det väl situationer då du måste döda?
-Men om det kommer tre främmande soldater inrusande i ditt hus för att
döda dina barn och våldta din fru, ska du bara stå och se på?
-Om det inte fanns några soldater så skulle det inte komma nån
inrusande.
-Du är ju fan orealistisk. Idioter har alltid funnits och soldater
med. Det kommer vi aldrig ifrån.
Kanske kommer vi aldrig ifrån det. Så länge vi längtar efter hjältar
som biter säkringen av handgranaten, kastar den pricksäkert in i
nazisternas högkvarter och räddar världen.
Så länge vi fortsätter
bygga upp krigsmakter och kalla det för försvar.
Så länge som småpojkarna fortsätter att
växa upp till män med stålgrå blick och
kortsnaggad skalle.
Med trägeväret utbytt mot en AK 4.
Vi byter kanal när nyheterna visar de fruktansvärda bilderna från
krigssjukhusen.
Över till TV-tävlingarnas glittrande löften om pengar, en
t-shirt eller gratis bensin i ett år.
Det är ingen lätt match, den vi ska gå framöver. Mot arbetslöshet,
flyktingströmmar och krigsrapporter.
När ska vi kunna få den där svenska idyllen vi alla längtar efter?
Med kall yoghurt med bär på sommarverandan, solbrända barn som leker
skrattande i grönskan och sjön som lyser klar och frisk genom
gläntan.
När ska människans enkla drömmar uppfyllas? Kommer det en tid då vi
kan lova barnen att det inte ska bli några fler krig?
Att det ska finns plats för dom som vuxna, ett arbete och
någonstans att bo.
När ska pojkarna sluta byta ut trägeväret mot en AK 4?
Varför byter en del grabbar ut drömmen om att besegra Almunge i
fotbollskuppen mot målsättningen att utrota varenda djävla fiende?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)