Optikern hittade inte hem
eftersom han bodde i en synvilla
fredag 27 november 2009
tisdag 6 oktober 2009
ANSKRÄMLIG OCH PANK
Det är synd om de vackra. Den som föds vacker går ut i världen med matjord i byxfickorna och traskar på livets promenadväg utan att stöta på patrull.
I skolan faller fröken för den söte lille gossen som med ett bländande
leende ber om ursäkt för det mest infernaliska bus.
Den söta flickan kan redan i sjuan charma brallorna av magistern och får högre betyg än hon förtjänar.
Sen växer de upp, får jobb som fotomodeller, läkare eller låtsasekonomer och tjänar massor med pengar. Men den dag någon glömmer bort att ge dem beröm eller de blir förbigångna av en yngre och vackrare stackare - då rasar deras världsbild ihop som ett korthus.
Så ta lärdom av detta, kära läsare. Fortsätt vara ful.
Det är samma sak med fattigdomen. Den som inte har pengar har allt att vinna och inget att förlora. Den fattiga tonåringen kan med glädje se fram emot en ihopsparad biobiljett eller ett par 900-kronors märkesjeans. Filmens hjältar och hjältinnor agerar sig direkt in i hjärtat på den luspanke biobesökaren som sitter med tindrande ögon iklädd sina sprillans nya jeans med bakfickorna nere vid hälarna.
Medan den bortskämda överklasskillen två bänkrader längre bak sitter med ett blaserat gäspleende och tråkas ihjäl.
Ända sen fem års ålder har han fått alla brallor och biobiljetter han bett om.
Han är mest bekymrad över att ingen i foajén verkade lägga märke till att just han var där. När halva filmen gått reser han sig upp och går hem.
Han ringer runt till sina sju tjejer för att få dem att föreslå en träff som han kan tacka nej till, men de har alla mobilsvaret på. Förbittrad somnar han på sidenörngottet, tänkande att han är ensammast i världen.
Samtidigt sitter den fattiga flickan med hängjeansen med sina kompisar på Café Kafka. De delar fyra stycken på en Loka Citron, pratar film och har kul.
Den dag nån får en storvinst på Triss går hon naturligtvis i taket av lycka. Men bara efter ett par år är miljonen bortslösad och hon kommer att ägna resten av sina liv åt att gräma sig över oförmågan att förvalta sitt pund.
Det är mycket bättre att vara fattig som en lus hela livet. Då vet man vad man har att hålla sig till.
Tänk på allt helvete pengar ställer till med. Tänk på alla som får sätta livet till på grund av pengar.
Den egentliga orsaken till alla krig är pengar. Och de som inte dör i krig kan bli rånade och nedstuckna med en slö morakniv för några hundralappars skull.
Många stressar sig till hjärtinfarkt eller hjärnblödning i jakten på pengar. Eller också går de och hänger sig på grund av ekonomiska problem.
Tänk på alla magsår och depressioner, all huvudvärk och alla gräl som pengar orsakar. Lägg därtill nickelallergin som småpengarna
ställer till med. Toppa sen med all ilska som folk känner över att få parkeringsböter bara därför att femkronorna var slut och de tog en chans.
Försök sen förneka att pengar är ett problem.
Vi har alltså kunnat slå fast att grundförutsättningen för lycka att man är fattig och ful. Då återstår bara det rent praktiska.
Hur odlar man sin fulhet, hur ser man till att behålla sin usla ekonomi?
Det handlar om ganska enkla saker.
Ifall naturen inte från början begåvat en med anskrämligt utseende får man jobba på saken.
Ful blir man ganska enkelt genom att till exempel sluta kamma sig, duscha och borsta tänderna under ett par års tid.
Om man därtill inte byter kläder annat än när det absolut krävs har man kommit långt.
Dessutom kan man toppa denna konsekventa styling med någon tillgjord fysisk defekt - en enkel hälta eller läspning kan göra susen.
När det gäller att behålla sin fattigdom är det ännu enklare. Man lever bara som vanligt och undviker alla de sparknep som de flesta av oss tvingas till för att överleva.
Pröva att under några månaders tid undvika extrapriser, att unna dig ett par restaurang- och biobesök i veckan och flytta in i nybygggd bostadsrättslägenhet.
Komplettera sedan detta ekonomiska självmord med att skaffa en hyfsad bil på avbetalning och vips - du får leva på existensminimum resten av livet.
Kom bara ihåg att göra detta i rätt ordning. Om du börjar med den snuskiga fulheten först så kan det bli problem med lägenhetsköpet och avbetalningskontraktet på bilen.
Lycka till med att bli din egen lyckas smed!
Hoppas du blir lycklig, din Lyckost.
I skolan faller fröken för den söte lille gossen som med ett bländande
leende ber om ursäkt för det mest infernaliska bus.
Den söta flickan kan redan i sjuan charma brallorna av magistern och får högre betyg än hon förtjänar.
Sen växer de upp, får jobb som fotomodeller, läkare eller låtsasekonomer och tjänar massor med pengar. Men den dag någon glömmer bort att ge dem beröm eller de blir förbigångna av en yngre och vackrare stackare - då rasar deras världsbild ihop som ett korthus.
Så ta lärdom av detta, kära läsare. Fortsätt vara ful.
Det är samma sak med fattigdomen. Den som inte har pengar har allt att vinna och inget att förlora. Den fattiga tonåringen kan med glädje se fram emot en ihopsparad biobiljett eller ett par 900-kronors märkesjeans. Filmens hjältar och hjältinnor agerar sig direkt in i hjärtat på den luspanke biobesökaren som sitter med tindrande ögon iklädd sina sprillans nya jeans med bakfickorna nere vid hälarna.
Medan den bortskämda överklasskillen två bänkrader längre bak sitter med ett blaserat gäspleende och tråkas ihjäl.
Ända sen fem års ålder har han fått alla brallor och biobiljetter han bett om.
Han är mest bekymrad över att ingen i foajén verkade lägga märke till att just han var där. När halva filmen gått reser han sig upp och går hem.
Han ringer runt till sina sju tjejer för att få dem att föreslå en träff som han kan tacka nej till, men de har alla mobilsvaret på. Förbittrad somnar han på sidenörngottet, tänkande att han är ensammast i världen.
Samtidigt sitter den fattiga flickan med hängjeansen med sina kompisar på Café Kafka. De delar fyra stycken på en Loka Citron, pratar film och har kul.
Den dag nån får en storvinst på Triss går hon naturligtvis i taket av lycka. Men bara efter ett par år är miljonen bortslösad och hon kommer att ägna resten av sina liv åt att gräma sig över oförmågan att förvalta sitt pund.
Det är mycket bättre att vara fattig som en lus hela livet. Då vet man vad man har att hålla sig till.
Tänk på allt helvete pengar ställer till med. Tänk på alla som får sätta livet till på grund av pengar.
Den egentliga orsaken till alla krig är pengar. Och de som inte dör i krig kan bli rånade och nedstuckna med en slö morakniv för några hundralappars skull.
Många stressar sig till hjärtinfarkt eller hjärnblödning i jakten på pengar. Eller också går de och hänger sig på grund av ekonomiska problem.
Tänk på alla magsår och depressioner, all huvudvärk och alla gräl som pengar orsakar. Lägg därtill nickelallergin som småpengarna
ställer till med. Toppa sen med all ilska som folk känner över att få parkeringsböter bara därför att femkronorna var slut och de tog en chans.
Försök sen förneka att pengar är ett problem.
Vi har alltså kunnat slå fast att grundförutsättningen för lycka att man är fattig och ful. Då återstår bara det rent praktiska.
Hur odlar man sin fulhet, hur ser man till att behålla sin usla ekonomi?
Det handlar om ganska enkla saker.
Ifall naturen inte från början begåvat en med anskrämligt utseende får man jobba på saken.
Ful blir man ganska enkelt genom att till exempel sluta kamma sig, duscha och borsta tänderna under ett par års tid.
Om man därtill inte byter kläder annat än när det absolut krävs har man kommit långt.
Dessutom kan man toppa denna konsekventa styling med någon tillgjord fysisk defekt - en enkel hälta eller läspning kan göra susen.
När det gäller att behålla sin fattigdom är det ännu enklare. Man lever bara som vanligt och undviker alla de sparknep som de flesta av oss tvingas till för att överleva.
Pröva att under några månaders tid undvika extrapriser, att unna dig ett par restaurang- och biobesök i veckan och flytta in i nybygggd bostadsrättslägenhet.
Komplettera sedan detta ekonomiska självmord med att skaffa en hyfsad bil på avbetalning och vips - du får leva på existensminimum resten av livet.
Kom bara ihåg att göra detta i rätt ordning. Om du börjar med den snuskiga fulheten först så kan det bli problem med lägenhetsköpet och avbetalningskontraktet på bilen.
Lycka till med att bli din egen lyckas smed!
Hoppas du blir lycklig, din Lyckost.
onsdag 23 september 2009
ANNA ANKA FOREVER
Svenska medias plånböcker bultar och bankar
Svenska folket förvånas, förfäras och klankar
På en Barbieblond bimbo som är utklädd till Anka
Och som djupt i kloaken sin hjärna tycks tanka
Nu kan alla tillsammans få njuta av chocken:
Se den amerikaniserade syndabocken !
Hon som varje morgon knäböjer i morgonrocken
För att fullgöra plikten och smaka på kocken
Hennes namn kraxas gällt av var mediaskata
Tänk vad skönt med en kvinna som alla kan hata
Vi är alla överens - om henne ska vi prata
På jobbet, i hemmet - på var återvändsgata
Vi kan glömma alla män som sina kvinnor vill banka
Och karlar som på horstråken vill rida ranka
Det är bara Lilla Anna som gör ögonen blanka
En tvättäkta bluff - Se vår Hollywood-Anka
Svenska folket förvånas, förfäras och klankar
På en Barbieblond bimbo som är utklädd till Anka
Och som djupt i kloaken sin hjärna tycks tanka
Nu kan alla tillsammans få njuta av chocken:
Se den amerikaniserade syndabocken !
Hon som varje morgon knäböjer i morgonrocken
För att fullgöra plikten och smaka på kocken
Hennes namn kraxas gällt av var mediaskata
Tänk vad skönt med en kvinna som alla kan hata
Vi är alla överens - om henne ska vi prata
På jobbet, i hemmet - på var återvändsgata
Vi kan glömma alla män som sina kvinnor vill banka
Och karlar som på horstråken vill rida ranka
Det är bara Lilla Anna som gör ögonen blanka
En tvättäkta bluff - Se vår Hollywood-Anka
tisdag 15 september 2009
VÅRDA DINA OFFER
Allt fler bryr sig om ekokött och djurens rätt.
Många djurs enda rätt är att bli en rätt.
Så var glad att du inte föddes till kyckling eller lamm.
Och till jul är det dags att leta efter glada grisar i kyldisken.
Därför bjuds det här på en liten juldikt:
Grisen log när den dog
Därför blev vår skinka så god
Många djurs enda rätt är att bli en rätt.
Så var glad att du inte föddes till kyckling eller lamm.
Och till jul är det dags att leta efter glada grisar i kyldisken.
Därför bjuds det här på en liten juldikt:
Grisen log när den dog
Därför blev vår skinka så god
torsdag 20 augusti 2009
SJUKSKRIVEN OCH STENRIK
Sommaren är snart slut - vi går direkt på en av dom stora frågorna:
Vad ska vi ska ha samhället till?
Med samhället menar jag då alla vägar, sjukhus och poliser, försäkringskassan, avlopp, elektrisk ström och domstolar.
Allting som vi samhällsmedborgare använder och betalar för.
Svaret kan tyckas självklart. Vi ska ha polisen till att bura in bovarna, vi ska ha tågen till att åka till Vännäs och vi behöver sjukhusen om vi bryter lårbenenshalsen på höstens första isfläck.
Ja, just det. Vi ska ha samhället till samhällsnyttiga saker.
Problemet är att vi bara har ett enda sätt att värdera såna här samhällsnyttiga saker, nämligen pengar.
Nuförtiden sätts prislappar på allting.
En kunnig politiker ska veta exakt hur lite personal man vågar ha på dagiset innan barnen börjar springa vilse.
En hög chef på SJ ska veta hur mycket man vågar höja biljettpriset innan folk börjar ta bilen till Ånge.
Prislappen, pengarna och vinsten.
Det är den enda måttsocken samhällsbyggarna kommit på.
Politiker pratar inför valet om begrepp som solidaritet med dom svaga och jämlikhet, men när det kommer till kritan är det stålarna som styr.
Alla, från den gråaste sosse till den blåaste egenföretagare är rörande överens: Det är klart att allting måste gå med vinst.
Utan morot upphör all aktivitet.
Så låtom oss oss privatisera. Staten har sålt ut skogen och läkemedelsföretagen, Posten och Telia blev aktiebolag så att dom också fick den enda fungerande drivkraften: Vinsten.
På detta detta följer slutsatsen: Ju rikare person, desto högre människovärde.
Men det törs ingen säga rakt ut. Det låter ju så rått.
Man pratar istället om valfrihet.
Som om valfriheten inte vore kopplad till plånboken.
En fattig familj som inte har råd att åka på sommarsemester kan inte välja mellan Västkusten eller Mauritius.
Ett pensionerad städerska har inte tjänat en massa pengar under sin aktiva tid, har inte haft råd med privat pensionsförsäkring och har därför en pension som knappt går att leva på.
Hon kan inte välja ett exklusivt pensionärshem som heter Aftonsolen.
Där man sitter i solnedgången med en silvergrå advokat, dricker iskyld sherry och diskuterar Volvo Personvagnars Framtid.
I USA har man löpt linan ut enligt det sjukförsäkringssystem som fortfarande gäller.
Vid en bilolycka kollar ambulansmännen alltid den skadades sjukförsäkring.
Har du inget kort i plånboken så hamnar du i kön på fattigsjukhuset.
Bland tusentals andra oförsäkrade fattiglappar.
Då har du inte mycket att välja på. Har du tur så överlever du.
Pengarnas valfrihet bygger på tesen om de starkares överlevnad.
De som är fattiga är mindre dugliga.
Den som inte jobbat ihop ett rejält sparkapital får skylla sig själv.
De verkligt suspekta i dessa sammanhang är de som är sjukskrivna.
arbetslösa eller förtidspensionerade.
De jobbar säkert svart, påstår försäkringskassans privatspanare.
Ta ifrån de svagaste först arbetetsförmågan, sen pengarna.
Peka sen ut dom som myglare och ta det sista dom har - människovärdet.
Småbarnsmorsor kan ingen företagare anställa, de är ju bara hemma och låtsas att ungarna är snoriga. Olönsamt.
Dra ner på den tärande sektorn, den som inte har jobb utförsäkras till slut och hänvisas till socialen.
Sälj allt du har och när det inte räcker får du samla tomburkar och plocka lingon.
Klockan går baklänges. Vi har anammat förra sekelskiftets samhällssyn.
De fattiga ska stå vid arbetsgivarens dörr och be om jobb.
Lova att aldrig gå med i facket, bli sjuka eller skaffa barn.
Vi ska stå med mössan i hand, buga och be om att få jobba som pigor och drängar hos de rika, de kreativa.
I det nya stolta Europa.
Det kallas valfrihet.
Vad ska vi ska ha samhället till?
Med samhället menar jag då alla vägar, sjukhus och poliser, försäkringskassan, avlopp, elektrisk ström och domstolar.
Allting som vi samhällsmedborgare använder och betalar för.
Svaret kan tyckas självklart. Vi ska ha polisen till att bura in bovarna, vi ska ha tågen till att åka till Vännäs och vi behöver sjukhusen om vi bryter lårbenenshalsen på höstens första isfläck.
Ja, just det. Vi ska ha samhället till samhällsnyttiga saker.
Problemet är att vi bara har ett enda sätt att värdera såna här samhällsnyttiga saker, nämligen pengar.
Nuförtiden sätts prislappar på allting.
En kunnig politiker ska veta exakt hur lite personal man vågar ha på dagiset innan barnen börjar springa vilse.
En hög chef på SJ ska veta hur mycket man vågar höja biljettpriset innan folk börjar ta bilen till Ånge.
Prislappen, pengarna och vinsten.
Det är den enda måttsocken samhällsbyggarna kommit på.
Politiker pratar inför valet om begrepp som solidaritet med dom svaga och jämlikhet, men när det kommer till kritan är det stålarna som styr.
Alla, från den gråaste sosse till den blåaste egenföretagare är rörande överens: Det är klart att allting måste gå med vinst.
Utan morot upphör all aktivitet.
Så låtom oss oss privatisera. Staten har sålt ut skogen och läkemedelsföretagen, Posten och Telia blev aktiebolag så att dom också fick den enda fungerande drivkraften: Vinsten.
På detta detta följer slutsatsen: Ju rikare person, desto högre människovärde.
Men det törs ingen säga rakt ut. Det låter ju så rått.
Man pratar istället om valfrihet.
Som om valfriheten inte vore kopplad till plånboken.
En fattig familj som inte har råd att åka på sommarsemester kan inte välja mellan Västkusten eller Mauritius.
Ett pensionerad städerska har inte tjänat en massa pengar under sin aktiva tid, har inte haft råd med privat pensionsförsäkring och har därför en pension som knappt går att leva på.
Hon kan inte välja ett exklusivt pensionärshem som heter Aftonsolen.
Där man sitter i solnedgången med en silvergrå advokat, dricker iskyld sherry och diskuterar Volvo Personvagnars Framtid.
I USA har man löpt linan ut enligt det sjukförsäkringssystem som fortfarande gäller.
Vid en bilolycka kollar ambulansmännen alltid den skadades sjukförsäkring.
Har du inget kort i plånboken så hamnar du i kön på fattigsjukhuset.
Bland tusentals andra oförsäkrade fattiglappar.
Då har du inte mycket att välja på. Har du tur så överlever du.
Pengarnas valfrihet bygger på tesen om de starkares överlevnad.
De som är fattiga är mindre dugliga.
Den som inte jobbat ihop ett rejält sparkapital får skylla sig själv.
De verkligt suspekta i dessa sammanhang är de som är sjukskrivna.
arbetslösa eller förtidspensionerade.
De jobbar säkert svart, påstår försäkringskassans privatspanare.
Ta ifrån de svagaste först arbetetsförmågan, sen pengarna.
Peka sen ut dom som myglare och ta det sista dom har - människovärdet.
Småbarnsmorsor kan ingen företagare anställa, de är ju bara hemma och låtsas att ungarna är snoriga. Olönsamt.
Dra ner på den tärande sektorn, den som inte har jobb utförsäkras till slut och hänvisas till socialen.
Sälj allt du har och när det inte räcker får du samla tomburkar och plocka lingon.
Klockan går baklänges. Vi har anammat förra sekelskiftets samhällssyn.
De fattiga ska stå vid arbetsgivarens dörr och be om jobb.
Lova att aldrig gå med i facket, bli sjuka eller skaffa barn.
Vi ska stå med mössan i hand, buga och be om att få jobba som pigor och drängar hos de rika, de kreativa.
I det nya stolta Europa.
Det kallas valfrihet.
tisdag 7 juli 2009
FJÄRRAN ÄR BÄST
Du betraktar den skarpa färgbilden från surtrömmingsfesten förra sommaren. Siv-Ingers ljusblå klänning ser fullkomligt bedårande ut, hon är solbränd och ser tolv år yngre ut än vanligt.
Jonny sitter bredvid henne - frisk, leende och avspänt snygg. Som en italiensk utförsåkare eller någon som jobbar vid TVteatern.
Bilden ger intryck av en lyckad och trevlig fest med härliga människor. Ingen kan ana att Jonny två minuter tidigare spydde i en blomkruka.
Samtidigt som Siv-Inger skällde ut den snälle ungkarlen Eskil och kallade honom för dreglande och kåt pissråtta.
Nu ska ingen inbilla sig att Siv-Inger och Jonny är ett par tillgjorda smilfinkar som flinar upp sig och håller färgen så fort någon halar fram en kamera.
Det är bara det att verkligheten alltid ser bättre ut på bild.
Många villaägare grämer sig över sin trädgård och tycker den är ovårdad och trist. Alla andra verkar ha mindre antal maskrosor, snyggare rabatter och friskare gräsmatta.
Till jul kommer dock kusin Unckas förbi och spelar upp en videofilm från sommarens kaffedrickning på uteplatsen.
Förvånad ser paret hur deras trädgård framstår som ett prunkande villaparadis.
-Fan det ser ju ut som på TV!
TA BORT DEN!
De enda fall verkligheten ser hemsk ut på bild är när man ser sig
själv. Särskilt gäller detta videoupptagningar, där ju människan för
första gången får se helhetsbilden av den egna personen. Höra den
löjliga rösten, se alla fåniga gester man upprepar gång på gång samt
värst av allt: Som man ser ut! Vilken hemsk frisyr, vilka tillgjorda
skratt, neeej - stäng av! Allt detta beror förstås på att människan
av ren självbevarelsedrift går omkring och tror att man ser ut och
uppför sig ganska hyfsat.
Det är bara omgivningen som dag efter dag tvingas se den skoningslösa
sanningen. Och de har vant sig.
Borsett från din egen fula person så gäller tesen. " Allt är vackrare
på bild." På foton av sommarens semsterpicnic på stranden syns bara
bruna och glada människor. I själva verket hade lille Patric precis
skitit på sig. Pappa Torbjörn hade trampat ner en jättegod räksmörgås
i sanden och mamma Ulla hade blivit biten av en geting på näsan.
PÅ ANNAN ORT
En annan bitter sanning är att det som pågår alltid är trevligare på
något annat ställe. Ungdomar som tvingas tillbringa en lördagskväll
tuggande korv utanför Lok-Grillen i Vännäs tänker på hur kul alla
har det på Flyers Inn i Umeå.
Därinne kliver ungdomarna kring på krossat glas bland asfulla kamrater och önskar att dom var på Drop Out i Stockholm.
Ungdomarna på Drop Out dansar likgiltigt med varandra till den senaste skitlåten med Kate Perry och drömmmer om en klubb som heter Gringo Fiftyseven och ligger på 58e gatan i New York.
Inne på Gringo Fiftyseven är musiken hysteriskt hög, drogerna flödar och ungdomarna längtar efter lugn och ro.
Dom längtar innerst inne efter att stå utanför ett ställe som Lok-Grillen i Vännäs och stillsamt tugga en korv.
ELVIS LEVER
Den allra fånigaste formen av romantisering av det man inte kan nå är
förstås nostalgin. Det verkar som om hela den generation som för
tillfället styr samhället, dvs fyrtitalisterna, faller i trance så
fort någon säger "Bebop-a-lula!" eller "Raketost". Därför pågår det
till exempel ständigt Elvis Presley look-a-like-tävlingar. Man kan ju
fråga sig varför, men svaren blir så dumma att man helst låter bli.
-Varför vill du likna Elvis?
-För han är the King! För att han aldrig kan dö! För att det aldrig
har funnits nån som Elvis Aron Presley!
Det mest tragiska exemplet på denna märkliga strävan visades på TV för några år sen. En Elvis-kopia intervjuades i sin hemmamiljö, nån slags betongförort utanför Uppsala.
Man visade bilder på honom promenerande med en barnvagn (han var nybliven hemma-pappa) mellan gigantiska grå höghus.
En liten, frusen figur, klädd i guldkavaj och uppkammad svart raggarlimpa på huvudet. Han hade genomgått en plastikoperation för att bli riktigt lik The King.
-Nog märker man att grannarna tycker att man är underlig. Men det spelar ingen roll. För ibland när man står framför publiken och sjunger "Love me tender" - då känner man nåt helt annat.
Då är det som att Elvis själv är med.
RÖKELSE OCH RAKETER
Nu kommer också nostalgivågen över hippierörelsen och sjuttitalet.
I år är det t ex 40-årsjubileum för Woodstock-festivalen i USA .
Hundratusentals nostalgiker kommer att vallfärda dit för att höra
feta, marijuanaberusade sextifemåringar sjunga trestämmigt till akustisk gitarr om att dom är gyllene stjärndamm.
Sanningen är värre än så:
Dom är - liksom publiken - bara packade, patetiska och grundlurade.
Det enda gyllene stjärndamm som förekommer i såna här sammanhang är papperspartiklarna efter sedelbuntarna som så småningom hopar sig på arrangörernas skrivbord.
Det är en sak att längta. Vi är födda att ständigt längta och sträva efter något annat. Ibland ser vi framåt och bygger upp drömmar om en lyckligare tillvaro.
Andra gånger längtar vi tillbaka. Till ungdomen, till barndomen, ja ibland kanske vi till och med längtar tillbaka till den yttersta tryggheten:
Åter till mammas mage.
Men denna tillgjorda nostalgi, vare sig det är raggarlåtar eller vadmalskläder, raketost eller hippiedrömmar: Oftast kommer den från ett bestämt håll: Från någon som vill kränga biljetter till en konsert med Hep Stars, sälja konfektionssydda hippietunikor eller en ny film
med Dolly Parton.
Denna plastade längtan tillbaka grundar sig bara i fantasilöshet och oförmåga att se att den tid vi lever i just nu också innehåller något posistivt.
Förvisst finns det mycket att vara glad för här och nu?
Krig, kris. arbetslöshet,, hudcancer av solbrännan, (hoppas det blir pissväder resten av sommaren), Stefan Holm och Kajsa Bergquist har lagt av men Calle Bildt hoppar allt högre.
Nä fan, det var nog bättre förr. Sätt på en skiva med Rock-Ragge!
Jonny sitter bredvid henne - frisk, leende och avspänt snygg. Som en italiensk utförsåkare eller någon som jobbar vid TVteatern.
Bilden ger intryck av en lyckad och trevlig fest med härliga människor. Ingen kan ana att Jonny två minuter tidigare spydde i en blomkruka.
Samtidigt som Siv-Inger skällde ut den snälle ungkarlen Eskil och kallade honom för dreglande och kåt pissråtta.
Nu ska ingen inbilla sig att Siv-Inger och Jonny är ett par tillgjorda smilfinkar som flinar upp sig och håller färgen så fort någon halar fram en kamera.
Det är bara det att verkligheten alltid ser bättre ut på bild.
Många villaägare grämer sig över sin trädgård och tycker den är ovårdad och trist. Alla andra verkar ha mindre antal maskrosor, snyggare rabatter och friskare gräsmatta.
Till jul kommer dock kusin Unckas förbi och spelar upp en videofilm från sommarens kaffedrickning på uteplatsen.
Förvånad ser paret hur deras trädgård framstår som ett prunkande villaparadis.
-Fan det ser ju ut som på TV!
TA BORT DEN!
De enda fall verkligheten ser hemsk ut på bild är när man ser sig
själv. Särskilt gäller detta videoupptagningar, där ju människan för
första gången får se helhetsbilden av den egna personen. Höra den
löjliga rösten, se alla fåniga gester man upprepar gång på gång samt
värst av allt: Som man ser ut! Vilken hemsk frisyr, vilka tillgjorda
skratt, neeej - stäng av! Allt detta beror förstås på att människan
av ren självbevarelsedrift går omkring och tror att man ser ut och
uppför sig ganska hyfsat.
Det är bara omgivningen som dag efter dag tvingas se den skoningslösa
sanningen. Och de har vant sig.
Borsett från din egen fula person så gäller tesen. " Allt är vackrare
på bild." På foton av sommarens semsterpicnic på stranden syns bara
bruna och glada människor. I själva verket hade lille Patric precis
skitit på sig. Pappa Torbjörn hade trampat ner en jättegod räksmörgås
i sanden och mamma Ulla hade blivit biten av en geting på näsan.
PÅ ANNAN ORT
En annan bitter sanning är att det som pågår alltid är trevligare på
något annat ställe. Ungdomar som tvingas tillbringa en lördagskväll
tuggande korv utanför Lok-Grillen i Vännäs tänker på hur kul alla
har det på Flyers Inn i Umeå.
Därinne kliver ungdomarna kring på krossat glas bland asfulla kamrater och önskar att dom var på Drop Out i Stockholm.
Ungdomarna på Drop Out dansar likgiltigt med varandra till den senaste skitlåten med Kate Perry och drömmmer om en klubb som heter Gringo Fiftyseven och ligger på 58e gatan i New York.
Inne på Gringo Fiftyseven är musiken hysteriskt hög, drogerna flödar och ungdomarna längtar efter lugn och ro.
Dom längtar innerst inne efter att stå utanför ett ställe som Lok-Grillen i Vännäs och stillsamt tugga en korv.
ELVIS LEVER
Den allra fånigaste formen av romantisering av det man inte kan nå är
förstås nostalgin. Det verkar som om hela den generation som för
tillfället styr samhället, dvs fyrtitalisterna, faller i trance så
fort någon säger "Bebop-a-lula!" eller "Raketost". Därför pågår det
till exempel ständigt Elvis Presley look-a-like-tävlingar. Man kan ju
fråga sig varför, men svaren blir så dumma att man helst låter bli.
-Varför vill du likna Elvis?
-För han är the King! För att han aldrig kan dö! För att det aldrig
har funnits nån som Elvis Aron Presley!
Det mest tragiska exemplet på denna märkliga strävan visades på TV för några år sen. En Elvis-kopia intervjuades i sin hemmamiljö, nån slags betongförort utanför Uppsala.
Man visade bilder på honom promenerande med en barnvagn (han var nybliven hemma-pappa) mellan gigantiska grå höghus.
En liten, frusen figur, klädd i guldkavaj och uppkammad svart raggarlimpa på huvudet. Han hade genomgått en plastikoperation för att bli riktigt lik The King.
-Nog märker man att grannarna tycker att man är underlig. Men det spelar ingen roll. För ibland när man står framför publiken och sjunger "Love me tender" - då känner man nåt helt annat.
Då är det som att Elvis själv är med.
RÖKELSE OCH RAKETER
Nu kommer också nostalgivågen över hippierörelsen och sjuttitalet.
I år är det t ex 40-årsjubileum för Woodstock-festivalen i USA .
Hundratusentals nostalgiker kommer att vallfärda dit för att höra
feta, marijuanaberusade sextifemåringar sjunga trestämmigt till akustisk gitarr om att dom är gyllene stjärndamm.
Sanningen är värre än så:
Dom är - liksom publiken - bara packade, patetiska och grundlurade.
Det enda gyllene stjärndamm som förekommer i såna här sammanhang är papperspartiklarna efter sedelbuntarna som så småningom hopar sig på arrangörernas skrivbord.
Det är en sak att längta. Vi är födda att ständigt längta och sträva efter något annat. Ibland ser vi framåt och bygger upp drömmar om en lyckligare tillvaro.
Andra gånger längtar vi tillbaka. Till ungdomen, till barndomen, ja ibland kanske vi till och med längtar tillbaka till den yttersta tryggheten:
Åter till mammas mage.
Men denna tillgjorda nostalgi, vare sig det är raggarlåtar eller vadmalskläder, raketost eller hippiedrömmar: Oftast kommer den från ett bestämt håll: Från någon som vill kränga biljetter till en konsert med Hep Stars, sälja konfektionssydda hippietunikor eller en ny film
med Dolly Parton.
Denna plastade längtan tillbaka grundar sig bara i fantasilöshet och oförmåga att se att den tid vi lever i just nu också innehåller något posistivt.
Förvisst finns det mycket att vara glad för här och nu?
Krig, kris. arbetslöshet,, hudcancer av solbrännan, (hoppas det blir pissväder resten av sommaren), Stefan Holm och Kajsa Bergquist har lagt av men Calle Bildt hoppar allt högre.
Nä fan, det var nog bättre förr. Sätt på en skiva med Rock-Ragge!
söndag 21 juni 2009
KÖTTIG ORGIE
Runt omkring Hotel Beefeaters 27 ståtliga våningar stod 54 uniformsklädda grisar beväpnade med köttbullskanoner och oxjärpsgranater.
Batongerna var gjorda av gigantiska revbensspjäll från den berömda monstertjuren Belgian Blue. Det var en skräckinjagande syn, men så hade griskonstaplarna också en mycket viktig arbetsuppgift:
Att skydda Köttriksdagen från galna gurkor, vansinniga kålrötter och vitaminberusade apelsiner.
Inne i den välbevakade plenisalen förklarade Kjell Kotlettman Köttriksdagens årliga möte öppnat. Första anförande hölls av Arbetarpartiet Socialslaktarnas partisekreterare Salami Berlin. Han talade om det löjliga i att skära ned kostnader med osthyvel när det finns köttyxa:
-Vi får inte dalta med pölsan. Alltför länge har de arbetslösa frikadellerna och de sjukskrivna kotletterna trott att man bara kan få
och få. Vi måste sluta skämma bort dom och lära dom att öppna egna småcharkuterier.
Han fick medhåll av Moderata Buljongpartiets elegante estradör - Erik Entrecote.
-Jag som varit mycket nere i Bryssel och studerat köttmarknaden har
insett vikten av att satsa på lammkött, sade ”Entrékotten” och fick en spontan applåd.
-Alla i Bryssel är trötta på fruntimmers krav på kvotering av koktiden, om prinskorvs-omsorgen och detta eviga tjat om lika lök för lika stekning.
-Var och en får se över sin egen gjutjärnsgryta, avslutade Erik Entrecote och torkade en buljongdroppe ur pannan.
På kvällen bjöds det upp till dans till tonerna Späck-Ivars Orkester
med Pölsa. Köttriksdagens ledamöter hade suttit uppe i den lyxiga
skybastun på tjugonde våningen och basturökt sig själva.
Därefter hade grabbarna mummat sig med kryddpeppar och tjejerna hade noggrant sminkat trynet med soya.
Dansgolvet var som en gigantisk kalops av välhängda kotletter, vackert utskurna fransyskor och en och annan gammal seg sjömansbiff som sjöng på sista versen.
Det var då det hände.
En militant banan hade klätt ut sig till frukostkorv och lyckats smyga sig förbi de uniformerade hamburgarna i dörren.
Han gick med eleganta steg över dansgolvet och drog genast alla kvinnors blickar till sig.
Mycket snart dansade han kött mot kött med Lillemor Salt, en
salongsberusad kassler från Moderata Buljongpartiets Kvinnoförbund.
Den infiltrerande Dan Banan - som kvällen till ära gick under täcknamnet Kenneth Bratwurst - lyckades snart bli inbjuden till Lillemors svit på åttonde våningen.
Efter ett par drinkar började den i vanliga fall så städade kasslern
sakta rulla av sig nätstrumporna medan den militanta bananen Dan
av förståeliga skäl behöll sin korvskostym på.
Vad den lystna Lillemor inte visste var att den falske korven hade en
liten videokamera dold i sin filé-rosa slipsknut.
Han filmade Lillemor i några mycket pikanta situationer, slet därefter av sig korvkostym och blottade sitt gula skal.
Triumferande viftade han med sin videokamera och skrek:
-Kött är mord och nu är du en död påläggskalv inom ditt förtryckarparti, din fläskfia!.
Dan Banan sprang sen med spänstiga steg nerför brandtrappan för att möta sina revolutionära frukt- och grönsakskumpaner. Lillemor Salt låg kvar i sin svit och lät tårarna strömma mot sidenlakanet.
”Hur har det kunna bli så här?” tänkte hon. ”Varför kan inte kött och grönt samsas. Varför måste vi låsa dörrarna för varandra och
bygga murar mellan animala och vegetariska produkter. Om det finns någon Gud kan du väl svara!”
Månen och stjärnorna gnistrade på den svarta himlen och Lillemor Salt fick tyvärr inget svar från sin skapare.Det hördes dock en diskret
knackning på hotellrumsdörren.
-Vem är det, hulkade Lillemor så kasslerhullet vibrerade.
- Det är bara jag, Erik Entrecote grymtade en grumlig röst. Är du ensam?
-Javisst! Kom in, svarade Lillemor ivrigt och glömde som i ett trollslag alla sina bekymmer.
För när man är med någon man kan lita på, då är man lycklig.
”I morron är en annan dag,” tänkte Lillemor.
Samtidigt ringde telefonerna ilsket hos Aftongurkans mest sensationslystne skandalskribent.
Batongerna var gjorda av gigantiska revbensspjäll från den berömda monstertjuren Belgian Blue. Det var en skräckinjagande syn, men så hade griskonstaplarna också en mycket viktig arbetsuppgift:
Att skydda Köttriksdagen från galna gurkor, vansinniga kålrötter och vitaminberusade apelsiner.
Inne i den välbevakade plenisalen förklarade Kjell Kotlettman Köttriksdagens årliga möte öppnat. Första anförande hölls av Arbetarpartiet Socialslaktarnas partisekreterare Salami Berlin. Han talade om det löjliga i att skära ned kostnader med osthyvel när det finns köttyxa:
-Vi får inte dalta med pölsan. Alltför länge har de arbetslösa frikadellerna och de sjukskrivna kotletterna trott att man bara kan få
och få. Vi måste sluta skämma bort dom och lära dom att öppna egna småcharkuterier.
Han fick medhåll av Moderata Buljongpartiets elegante estradör - Erik Entrecote.
-Jag som varit mycket nere i Bryssel och studerat köttmarknaden har
insett vikten av att satsa på lammkött, sade ”Entrékotten” och fick en spontan applåd.
-Alla i Bryssel är trötta på fruntimmers krav på kvotering av koktiden, om prinskorvs-omsorgen och detta eviga tjat om lika lök för lika stekning.
-Var och en får se över sin egen gjutjärnsgryta, avslutade Erik Entrecote och torkade en buljongdroppe ur pannan.
På kvällen bjöds det upp till dans till tonerna Späck-Ivars Orkester
med Pölsa. Köttriksdagens ledamöter hade suttit uppe i den lyxiga
skybastun på tjugonde våningen och basturökt sig själva.
Därefter hade grabbarna mummat sig med kryddpeppar och tjejerna hade noggrant sminkat trynet med soya.
Dansgolvet var som en gigantisk kalops av välhängda kotletter, vackert utskurna fransyskor och en och annan gammal seg sjömansbiff som sjöng på sista versen.
Det var då det hände.
En militant banan hade klätt ut sig till frukostkorv och lyckats smyga sig förbi de uniformerade hamburgarna i dörren.
Han gick med eleganta steg över dansgolvet och drog genast alla kvinnors blickar till sig.
Mycket snart dansade han kött mot kött med Lillemor Salt, en
salongsberusad kassler från Moderata Buljongpartiets Kvinnoförbund.
Den infiltrerande Dan Banan - som kvällen till ära gick under täcknamnet Kenneth Bratwurst - lyckades snart bli inbjuden till Lillemors svit på åttonde våningen.
Efter ett par drinkar började den i vanliga fall så städade kasslern
sakta rulla av sig nätstrumporna medan den militanta bananen Dan
av förståeliga skäl behöll sin korvskostym på.
Vad den lystna Lillemor inte visste var att den falske korven hade en
liten videokamera dold i sin filé-rosa slipsknut.
Han filmade Lillemor i några mycket pikanta situationer, slet därefter av sig korvkostym och blottade sitt gula skal.
Triumferande viftade han med sin videokamera och skrek:
-Kött är mord och nu är du en död påläggskalv inom ditt förtryckarparti, din fläskfia!.
Dan Banan sprang sen med spänstiga steg nerför brandtrappan för att möta sina revolutionära frukt- och grönsakskumpaner. Lillemor Salt låg kvar i sin svit och lät tårarna strömma mot sidenlakanet.
”Hur har det kunna bli så här?” tänkte hon. ”Varför kan inte kött och grönt samsas. Varför måste vi låsa dörrarna för varandra och
bygga murar mellan animala och vegetariska produkter. Om det finns någon Gud kan du väl svara!”
Månen och stjärnorna gnistrade på den svarta himlen och Lillemor Salt fick tyvärr inget svar från sin skapare.Det hördes dock en diskret
knackning på hotellrumsdörren.
-Vem är det, hulkade Lillemor så kasslerhullet vibrerade.
- Det är bara jag, Erik Entrecote grymtade en grumlig röst. Är du ensam?
-Javisst! Kom in, svarade Lillemor ivrigt och glömde som i ett trollslag alla sina bekymmer.
För när man är med någon man kan lita på, då är man lycklig.
”I morron är en annan dag,” tänkte Lillemor.
Samtidigt ringde telefonerna ilsket hos Aftongurkans mest sensationslystne skandalskribent.
fredag 5 juni 2009
BRA SAGT, OSCAR
Ordet aforism förklaras i min slitna ”Prismas Uppslagsbok” så här:
Kortfattad lärosats, tänkespråk - tillspetsat visdomsord.
Aforismer är kul att läsa. Det är dock sällan man får användning för dem i vardagslivet. Men det kan funka om man anstränger sig.
Sen kräver en aforism att det är nån man känner till som har sagt det.
Oftast är kopplingen till personen som yttrat det viktig.
”Champagne ska vara kall, torr och gratis” Winston Churchill...
Den meningen får liten effekt om man inte vet vem som sa det. Eller påstår att det var Martin Stenmarck.
Här kommer i alla fall några bra aforismer.
Om du inte känner till den som sagt det går det bra att byta ut och hitta på ifall du ska citera det. Dra till med Madonna, Bert Karlsson, Benjamin Syrsa, Mona Sahlin eller nån annan som passar.
------------------------------------
Arbete är den drickande klassens förbannelse. (Oscar Wilde)
Bästa sättet att få ett arbete att verka svårt är att skjuta upp det. (Winston Churchill)
Det går det som måste gå. Och det som inte går - det får gå ändå (Västerbottnisk bonde)
När någon säger att han blivit rik genom hårt arbete, så bör du fråga: Vems arbete? (Don Marquis)
Ja, då plöjer vi vidare sa flugan till oxen. (H.W. Longfellow)
Jag har aldrig hatat en man tillräckligt mycket för att lämna tillbaka smyckena. (Marlene Dietrich)
Jag tyckte inte om pjäsen. Men så såg jag den under ogynnsamma förhållanden. Ridån var uppe.... (Groucho Marx)
Skådespeleri är konsten att få folk att låta bli att hosta. (Sir Ralph Richardson)
Giljotinen - det enda verksamma medlet mot mjäll. (Okänd - hitta på nån!)
Datorn är den logiska vidareutvecklingen av människan: Intelligens utan moral. (John Osborne)
En utrikespolitisk expert är en person som i morgon kan förklara varför det han förutsåg i går inte hände i dag. (Sten Andersson)
Inflation är den enda metod med vilken man kan reducera en sedel till hälften utan att skada papperet. (Harold Macmillan)
En konsult är en person som lånar ens klocka, talar om för en hur mycket den är och sedan skickar en räkning. (Leif GW Persson)
Gud ser allt utom svensk TV. (Graffiti)
Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben. (Kinesiskt ordspråk)
Visst engagerar jag mig i världshändelserna. Jag har ju sagt "Usch!" flera gånger... (Staffan Lindén)
Eftersom en politiker själv aldrig tror på vad han säger, blir han alltid bragt ur fattningen när man tar honom på orden. (Charles de Gaulle)
En satiriker är en person som upptäcker obehagligheter om sig själv och sedan säger dem om andra. (Okänd)
Bra citat är som chokladbitar - det gäller att konsumera dem i lagom mängd (Roger Broman)
Kortfattad lärosats, tänkespråk - tillspetsat visdomsord.
Aforismer är kul att läsa. Det är dock sällan man får användning för dem i vardagslivet. Men det kan funka om man anstränger sig.
Sen kräver en aforism att det är nån man känner till som har sagt det.
Oftast är kopplingen till personen som yttrat det viktig.
”Champagne ska vara kall, torr och gratis” Winston Churchill...
Den meningen får liten effekt om man inte vet vem som sa det. Eller påstår att det var Martin Stenmarck.
Här kommer i alla fall några bra aforismer.
Om du inte känner till den som sagt det går det bra att byta ut och hitta på ifall du ska citera det. Dra till med Madonna, Bert Karlsson, Benjamin Syrsa, Mona Sahlin eller nån annan som passar.
------------------------------------
Arbete är den drickande klassens förbannelse. (Oscar Wilde)
Bästa sättet att få ett arbete att verka svårt är att skjuta upp det. (Winston Churchill)
Det går det som måste gå. Och det som inte går - det får gå ändå (Västerbottnisk bonde)
När någon säger att han blivit rik genom hårt arbete, så bör du fråga: Vems arbete? (Don Marquis)
Ja, då plöjer vi vidare sa flugan till oxen. (H.W. Longfellow)
Jag har aldrig hatat en man tillräckligt mycket för att lämna tillbaka smyckena. (Marlene Dietrich)
Jag tyckte inte om pjäsen. Men så såg jag den under ogynnsamma förhållanden. Ridån var uppe.... (Groucho Marx)
Skådespeleri är konsten att få folk att låta bli att hosta. (Sir Ralph Richardson)
Giljotinen - det enda verksamma medlet mot mjäll. (Okänd - hitta på nån!)
Datorn är den logiska vidareutvecklingen av människan: Intelligens utan moral. (John Osborne)
En utrikespolitisk expert är en person som i morgon kan förklara varför det han förutsåg i går inte hände i dag. (Sten Andersson)
Inflation är den enda metod med vilken man kan reducera en sedel till hälften utan att skada papperet. (Harold Macmillan)
En konsult är en person som lånar ens klocka, talar om för en hur mycket den är och sedan skickar en räkning. (Leif GW Persson)
Gud ser allt utom svensk TV. (Graffiti)
Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben. (Kinesiskt ordspråk)
Visst engagerar jag mig i världshändelserna. Jag har ju sagt "Usch!" flera gånger... (Staffan Lindén)
Eftersom en politiker själv aldrig tror på vad han säger, blir han alltid bragt ur fattningen när man tar honom på orden. (Charles de Gaulle)
En satiriker är en person som upptäcker obehagligheter om sig själv och sedan säger dem om andra. (Okänd)
Bra citat är som chokladbitar - det gäller att konsumera dem i lagom mängd (Roger Broman)
onsdag 3 juni 2009
GURKA ÄR NOG BRA FÖR HYN
Vad tror vi på nuförtiden? Då politiker sviker, ekonomin rasar och TVn bara visar Robinson, groteska tjockisar, spöken, kriminaltekniker och plastisk toppmodellskit.
Rent musikaliskt ställdes frågan redan 1972 av Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band i låten ”Vem kan man lita på?”
Sedan har Gävle-Jesus (Tomas Di Leva) ställt samma fråga i sin sång ”Vem ska jag tro på?”
Mitt enkla svar i dessa tider är: Vi ska tro på sommaren.
Mats Olin (brorsa till Lena Olin) sjöng redan 1967 (The summer of love) låten ”Jag tror, jag tror på sommaren”.
Den skrevs av pappa Stig Olin och bör finnas i var kvinnas och mans minne.
Nuförtiden tror allt fler på spöken, shamaner, healing, astrologi och järtecken i skyn.
Så kanske kan det passa att ha nedanstående parafras på Olin-låten i häftet vid allsången på sommarens grillfester?
JAG TROR PÅ ALLT (Mel: Jag tror på sommaren)
Jag tror Jag tror på Gudarna
Dom trummande schamanerna
Jag tror på indisk rökelse
Jag tror på asadyrkande
Jag tror på själavandringar
Tarotkort bringar sanningar
Jag tror att UFOn finns i skyn
Och gurka är nog bra för hyn !
Vaknar var morgon med ett skutt Av väckarklockans klang
Läser en glad besvärjelse - Nånting om yin och yang
Öppnar en flaska - tar en hutt Av magisk medicin
Örter och avkok och extrakt Gör att min dag bli fin
Jag tror Jag tror på Gudarna
Dom trummande schamanerna
Jag tror på indisk rökelse
Jag tror på asadyrkande
Jag tror på själavandringar
Tarotkort bringar sanningar
Jag tror att UFOn finns i skyn
Och gurka är nog bra för hyn !
Rent musikaliskt ställdes frågan redan 1972 av Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band i låten ”Vem kan man lita på?”
Sedan har Gävle-Jesus (Tomas Di Leva) ställt samma fråga i sin sång ”Vem ska jag tro på?”
Mitt enkla svar i dessa tider är: Vi ska tro på sommaren.
Mats Olin (brorsa till Lena Olin) sjöng redan 1967 (The summer of love) låten ”Jag tror, jag tror på sommaren”.
Den skrevs av pappa Stig Olin och bör finnas i var kvinnas och mans minne.
Nuförtiden tror allt fler på spöken, shamaner, healing, astrologi och järtecken i skyn.
Så kanske kan det passa att ha nedanstående parafras på Olin-låten i häftet vid allsången på sommarens grillfester?
JAG TROR PÅ ALLT (Mel: Jag tror på sommaren)
Jag tror Jag tror på Gudarna
Dom trummande schamanerna
Jag tror på indisk rökelse
Jag tror på asadyrkande
Jag tror på själavandringar
Tarotkort bringar sanningar
Jag tror att UFOn finns i skyn
Och gurka är nog bra för hyn !
Vaknar var morgon med ett skutt Av väckarklockans klang
Läser en glad besvärjelse - Nånting om yin och yang
Öppnar en flaska - tar en hutt Av magisk medicin
Örter och avkok och extrakt Gör att min dag bli fin
Jag tror Jag tror på Gudarna
Dom trummande schamanerna
Jag tror på indisk rökelse
Jag tror på asadyrkande
Jag tror på själavandringar
Tarotkort bringar sanningar
Jag tror att UFOn finns i skyn
Och gurka är nog bra för hyn !
söndag 24 maj 2009
DE GÖR DET FÖR VÅRT BÄSTA
Har du dåligt med pengar? Du kanske till och med håller på att bli av med jobbet?
Då rekommenderar jag dig att sluta läsa här.
Om du tror att du pallar så tänker jag göra en liten sammanfattning av en artikel i dagens upplaga av Aftonbladet.
Det handlar om de pengar som våra EU-parlamentariker får ut.
Jag får bara lön när jag arbetar. Men politikerna nere i Bryssel får ut pengar för utgifter de inte ens har. Och det handlar inte om småpengar.
Den 14 juli får våra svenska EU-pampar en löneförhöjning på 58 procent. Från 54 500 kronor till 86 000.
Det är inte kattskit.
Men sen får de lite mera pengar också. Traktamente på 3000 om dagen. Det blir i snitt 40 000 per månad i traktamente. Det spelar ingen roll om de har matlåda med sig till jobbet eller bor i lägenhet i stället för hotell. Alla får 3000 spänn om dan så fort de sätter sin fot i Bryssel. Överskottet behåller man.
Håll i er nu.
För varje flygresa tur och retur till EU-paradiset utbetalas 20 000 kronor.
Nu råkar det vara så att en resa från Stockholm till Bryssel kostar mellan 5 och 7000 kr.
Men det spelar ingen roll. Överskottet på 13-15 tusen får EU-entusiasterna stoppa i egen ficka.
Om vi räknar lågt så behåller de med fyra resor i månaden 52 000 skattefritt.
Sen tillkommer en liten omkostnadsersättning på 44 000 i månaden.Det ska vara nån slags kontorsersättning för pennor, papper och eventuell kontorslokal.
Men de behöver inte hyra kontor eller redovisa några andra kostnader. Ifall de sitter på internetcafé eller på hotellrummet och sliter för vårt bästa så blir de lite rikare bara.
Dags då att sammanfatta.
En EU-parlamentariker har alltså följande pengar varje månad att köpa skor, bläckpatroner och mineralvatten för:
Lön: 86 000:. vilket ger efter skatt: 46 400:-
Traktamente: 40 000:-
Omkostnadsersättning 44 000:-
Överskott av billiga flygbiljetter: 52 000:-
Det ger våra engagerade EU-politiker 182 400 per månad att röra sig med.
Summa summarum 2 188 800 kronor per år efter skatt.
Hur mycket har du?
Då rekommenderar jag dig att sluta läsa här.
Om du tror att du pallar så tänker jag göra en liten sammanfattning av en artikel i dagens upplaga av Aftonbladet.
Det handlar om de pengar som våra EU-parlamentariker får ut.
Jag får bara lön när jag arbetar. Men politikerna nere i Bryssel får ut pengar för utgifter de inte ens har. Och det handlar inte om småpengar.
Den 14 juli får våra svenska EU-pampar en löneförhöjning på 58 procent. Från 54 500 kronor till 86 000.
Det är inte kattskit.
Men sen får de lite mera pengar också. Traktamente på 3000 om dagen. Det blir i snitt 40 000 per månad i traktamente. Det spelar ingen roll om de har matlåda med sig till jobbet eller bor i lägenhet i stället för hotell. Alla får 3000 spänn om dan så fort de sätter sin fot i Bryssel. Överskottet behåller man.
Håll i er nu.
För varje flygresa tur och retur till EU-paradiset utbetalas 20 000 kronor.
Nu råkar det vara så att en resa från Stockholm till Bryssel kostar mellan 5 och 7000 kr.
Men det spelar ingen roll. Överskottet på 13-15 tusen får EU-entusiasterna stoppa i egen ficka.
Om vi räknar lågt så behåller de med fyra resor i månaden 52 000 skattefritt.
Sen tillkommer en liten omkostnadsersättning på 44 000 i månaden.Det ska vara nån slags kontorsersättning för pennor, papper och eventuell kontorslokal.
Men de behöver inte hyra kontor eller redovisa några andra kostnader. Ifall de sitter på internetcafé eller på hotellrummet och sliter för vårt bästa så blir de lite rikare bara.
Dags då att sammanfatta.
En EU-parlamentariker har alltså följande pengar varje månad att köpa skor, bläckpatroner och mineralvatten för:
Lön: 86 000:. vilket ger efter skatt: 46 400:-
Traktamente: 40 000:-
Omkostnadsersättning 44 000:-
Överskott av billiga flygbiljetter: 52 000:-
Det ger våra engagerade EU-politiker 182 400 per månad att röra sig med.
Summa summarum 2 188 800 kronor per år efter skatt.
Hur mycket har du?
onsdag 20 maj 2009
RÖSTA PÅ GÖSTA ?
Vad är egentligen allra viktigast här i livet?
Tycker ni frågan är pretentiös?
Att det är olika från person till person och därför omöjligt att svara på?
Men nu när det snart är EU-val borde man väl få veta vad som är viktigast för oss människor.
För visst borde politikerna ha tagit sig en ordentlig funderare på den frågan den senaste tiden. Eller är det reklambyråerna som talar om för politikerna vad de ska tycka i valet?
Men hur som helst: Proffsen har säkert ägnat sig åt saken i över ett år och då borde det väl synas i parollerna nu i höst. Viktiga saker som:
Mer pengar åt dom fattiga.
Fler skratt år dom olyckliga.
Fler vänner åt dom ensamma.
Mer skoj åt barnen och
Kärlek åt dom som ingen har att älska
Åsså freden, svälten och miljön förstås
Det är ju klart som korvspad
Men hittar man några av dessa grundläggande och rimliga krav på valplakaten?
Icke sa Nicke. Visst är det mysko.
Nog borde väl politikerna ha koll på vad som är viktigt för den grå massan.
Då ökar ju deras chanser att få våra röster. För det är väl det som politikerna vill ha folket till.
Dom vill ha våra röster så att dom får makten och sen våra skattepengar.
Så dom sen kan ta ut hög lön för att låtsas styra oss.
Medan det i själva verket är Kapitalet som regerar.
Men som sagt: Icke en enda viktig paroll så långt ögat kan nå.
I stället ägnar sig politikerna (reklambyråerna) att som vanligt blaska ut allmänna fraser som inte betyder nånting.
Medmänsklighet. Trygghet. Företagsamhet. Trygga jobben...
Eller vad det nu är dom fyller sina plakat med.
Själv minns jag bara en enda bra valslogan genom åren:
-Har du sett Olof Johansson? Nej, men jag har läst boken.
Den minns man för att den sammanfattar vad våra politiker vill säga.
Goddag yxskaft.
Det är trist att inte ha någon makthavare att lita på.
Tycker ni frågan är pretentiös?
Att det är olika från person till person och därför omöjligt att svara på?
Men nu när det snart är EU-val borde man väl få veta vad som är viktigast för oss människor.
För visst borde politikerna ha tagit sig en ordentlig funderare på den frågan den senaste tiden. Eller är det reklambyråerna som talar om för politikerna vad de ska tycka i valet?
Men hur som helst: Proffsen har säkert ägnat sig åt saken i över ett år och då borde det väl synas i parollerna nu i höst. Viktiga saker som:
Mer pengar åt dom fattiga.
Fler skratt år dom olyckliga.
Fler vänner åt dom ensamma.
Mer skoj åt barnen och
Kärlek åt dom som ingen har att älska
Åsså freden, svälten och miljön förstås
Det är ju klart som korvspad
Men hittar man några av dessa grundläggande och rimliga krav på valplakaten?
Icke sa Nicke. Visst är det mysko.
Nog borde väl politikerna ha koll på vad som är viktigt för den grå massan.
Då ökar ju deras chanser att få våra röster. För det är väl det som politikerna vill ha folket till.
Dom vill ha våra röster så att dom får makten och sen våra skattepengar.
Så dom sen kan ta ut hög lön för att låtsas styra oss.
Medan det i själva verket är Kapitalet som regerar.
Men som sagt: Icke en enda viktig paroll så långt ögat kan nå.
I stället ägnar sig politikerna (reklambyråerna) att som vanligt blaska ut allmänna fraser som inte betyder nånting.
Medmänsklighet. Trygghet. Företagsamhet. Trygga jobben...
Eller vad det nu är dom fyller sina plakat med.
Själv minns jag bara en enda bra valslogan genom åren:
-Har du sett Olof Johansson? Nej, men jag har läst boken.
Den minns man för att den sammanfattar vad våra politiker vill säga.
Goddag yxskaft.
Det är trist att inte ha någon makthavare att lita på.
onsdag 6 maj 2009
TWITTER PUNKT SLUT
Fick just veta att ett twitter får vara högst 140 tecken.
Vem bestämde det?
Om du läst en twitterskvätt som du tyckte var intressant - men mer än 140 tecken - vad händer då?
Måste du glömma det du läst?
Kommer twitterpolisen och raderar inägget?
Det här inlägget blev 327 (!) tecken - så du kan glömma det.
I´m a quitter not a twitter
Vem bestämde det?
Om du läst en twitterskvätt som du tyckte var intressant - men mer än 140 tecken - vad händer då?
Måste du glömma det du läst?
Kommer twitterpolisen och raderar inägget?
Det här inlägget blev 327 (!) tecken - så du kan glömma det.
I´m a quitter not a twitter
måndag 27 april 2009
SKA NI SKRÄMMA OSS FRÅN VETTET ?
På TV 4 Plus visas i natt:
22.45 Ghost hunters
23.45 Hemsökta hus
0.45 Hemsökta hus
1.45 Osaliga andar
2.20 Osaliga andar
2.45 Osaliga andar
3.10 Hemsökta hus
3.55 Hemsökta hus
4.45 Mannen som talar med hundar
5.20 General hospital
Skönt att alla dessa dårar på TV 4 Plus fram på morgonkvisten får den vård dom behöver.
När solen går upp spricker ju trollen.
22.45 Ghost hunters
23.45 Hemsökta hus
0.45 Hemsökta hus
1.45 Osaliga andar
2.20 Osaliga andar
2.45 Osaliga andar
3.10 Hemsökta hus
3.55 Hemsökta hus
4.45 Mannen som talar med hundar
5.20 General hospital
Skönt att alla dessa dårar på TV 4 Plus fram på morgonkvisten får den vård dom behöver.
När solen går upp spricker ju trollen.
fredag 24 april 2009
TWITTER 2
IKVÄLL ska jag skjutsa alkoholberusade individer i taxin till och från krogen.
Med krossade drömmar kommer många sen hem till en tom lägenhet.
Där saknaden efter den perfekta partnern blandat sig med dammluddet under soffan.
Eller perfekta partnern...
Ikväll hade kanske i stort sett vem som helst fått duga.
Med krossade drömmar kommer många sen hem till en tom lägenhet.
Där saknaden efter den perfekta partnern blandat sig med dammluddet under soffan.
Eller perfekta partnern...
Ikväll hade kanske i stort sett vem som helst fått duga.
torsdag 23 april 2009
HEARTBREAK HOTEL
Den 16 augusti 1977 hittades Elvis Presley död på toaletten i sitt palats Graceland. Han blev 42 år gammal.
Men redan innan dess var Elvis av många rockfans ansedd som död - artistiskt sett.
En patetisk, 120 kilo tung smörsångare som inte längre gav ut några skivor.
Han uppträdde bara en gång per år. I Las Vegas av alla ställen, där publiken mest bestod av rosahåriga pensionärer.
Men efter sin död blev Elvis mer rock and roll än någonsin.
Han är mer omtalad än både Jimi Hendrix, Jim Morrison och John Lennon trots att de aldrig förnedrade sig med smörsång och vita sparkdräkter med paljetter och glitter.
Elvis föddes i Tupelo i Mississippi 8 januari 1935. Vid förlossningen dog hans tvillingbror Aron vilket anses ha gett upphov till en livslång saknad.
Familjen flyttade till Memphis där den 19-årige Elvis jobbade som lastbilschaufför för en elfirma. 1954 blev han upptäckt av Sam Phillips som drev den legendariska Sun-studion.
Året efteråt skrev han kontrakt med Överste Tom Parker - ett kompanjonskap som skulle vara livet ut.
Överste Parker var en mystisk person som styrde över Elvis' hela karriär. Framför allt såg Parker till att han själv blev rikast. Han tog femtio procent av inkomsterna - medan utgifterna betalades från Presleys del av pengarna.
Överste Parker var ingen riktig officer. Han hade fått sin titel av brandkåren i en småstad i mellanvästern i början av 50-talet. Där hade Parker arrangerat en lyckad jubileumsfest och fick som tack titeln Hedersöverste...
Tom Parker hade också en underlig vana som många arrangörer och skivbolagsekonomer reagerade på. Överste Parker tog aldrig emot checker utan krävde alltid kontanter.
Ibland kunde situationen bli absurd då portföljer med upp till en miljon dollar överlämnades och sen måste kontrollräknas.
När Tom Parker dog 1997 uppdagades orsaken. Han var en illegal invandrare som kommit från Holland på 1940-talet. Han hette egentligen Andreas Cornelius Van Kuijk men aldrig fått amerikanskt medborgarskap.
Han hade alltså varken pass eller legitimation och vågade därför inte gå in i en bank - av rädsla av att bli utvisad.
Överste Parker var trots allt en lysande marknadsförare.
1955 höll Elvis höll på att slå igenom i USA.
Överste Parker anordnade turnéer i amerikanska småstäder. Elvis uppträdde tillsammans med undermåliga country and westernsångare och unga flickor som sjöng halvfalska schlagers.
Förspelet höll på i över en timme, alldeles för länge.
Publiken blev mer och mer otålig - för det var ju Elvis alla vill se.
Därför rev publiken nästan stället när han till slut uppenbarade sig - den unge, farlige Elvis Presley. Han vickade på höfterna och sjöng så att flickorna skrek.
20 stenhårda minuter, sen rusade Elvis av scenen, ut genom en bakdörr och hoppade in en väntande Cadillac. Som rivstartade och försvann. Inga extranummer, inga autografer,
Då gick konferenciern upp på scenen, greppade mikrofonen och sa dessa tunga ord:
"Ladies and genlemen: Elvis has left the building."
Elvis har lämnat byggnaden.
En perfekt lektion i konsten att grundlägga en myt.
När Elvis Presley avled 1977 var det många radiopratare och nyhetsuppläsare på de amerikanska radiostationerna som timmarna efter kungens död med tårfylld röst lät meddela den sörjande nationen:
"Ladies and gentlemen: Elvis has left the building."
Vännerna hade sett honom deprimerad och folkskygg. Isolerad månader i sträck i sitt fängelse Graceland. För dem blev denna kommentar kanske en ödets ironi.
-Välkommen till showbusiness . Ingen kommer ut härifrån levande.
Men fansen minns bara den sammetsögde rebellen Elvis Presley som med fräck uppsyn kombinerade de svartas blues med vit country and western.
Framgången är ett fängelse. No one there gets out alive
Men redan innan dess var Elvis av många rockfans ansedd som död - artistiskt sett.
En patetisk, 120 kilo tung smörsångare som inte längre gav ut några skivor.
Han uppträdde bara en gång per år. I Las Vegas av alla ställen, där publiken mest bestod av rosahåriga pensionärer.
Men efter sin död blev Elvis mer rock and roll än någonsin.
Han är mer omtalad än både Jimi Hendrix, Jim Morrison och John Lennon trots att de aldrig förnedrade sig med smörsång och vita sparkdräkter med paljetter och glitter.
Elvis föddes i Tupelo i Mississippi 8 januari 1935. Vid förlossningen dog hans tvillingbror Aron vilket anses ha gett upphov till en livslång saknad.
Familjen flyttade till Memphis där den 19-årige Elvis jobbade som lastbilschaufför för en elfirma. 1954 blev han upptäckt av Sam Phillips som drev den legendariska Sun-studion.
Året efteråt skrev han kontrakt med Överste Tom Parker - ett kompanjonskap som skulle vara livet ut.
Överste Parker var en mystisk person som styrde över Elvis' hela karriär. Framför allt såg Parker till att han själv blev rikast. Han tog femtio procent av inkomsterna - medan utgifterna betalades från Presleys del av pengarna.
Överste Parker var ingen riktig officer. Han hade fått sin titel av brandkåren i en småstad i mellanvästern i början av 50-talet. Där hade Parker arrangerat en lyckad jubileumsfest och fick som tack titeln Hedersöverste...
Tom Parker hade också en underlig vana som många arrangörer och skivbolagsekonomer reagerade på. Överste Parker tog aldrig emot checker utan krävde alltid kontanter.
Ibland kunde situationen bli absurd då portföljer med upp till en miljon dollar överlämnades och sen måste kontrollräknas.
När Tom Parker dog 1997 uppdagades orsaken. Han var en illegal invandrare som kommit från Holland på 1940-talet. Han hette egentligen Andreas Cornelius Van Kuijk men aldrig fått amerikanskt medborgarskap.
Han hade alltså varken pass eller legitimation och vågade därför inte gå in i en bank - av rädsla av att bli utvisad.
Överste Parker var trots allt en lysande marknadsförare.
1955 höll Elvis höll på att slå igenom i USA.
Överste Parker anordnade turnéer i amerikanska småstäder. Elvis uppträdde tillsammans med undermåliga country and westernsångare och unga flickor som sjöng halvfalska schlagers.
Förspelet höll på i över en timme, alldeles för länge.
Publiken blev mer och mer otålig - för det var ju Elvis alla vill se.
Därför rev publiken nästan stället när han till slut uppenbarade sig - den unge, farlige Elvis Presley. Han vickade på höfterna och sjöng så att flickorna skrek.
20 stenhårda minuter, sen rusade Elvis av scenen, ut genom en bakdörr och hoppade in en väntande Cadillac. Som rivstartade och försvann. Inga extranummer, inga autografer,
Då gick konferenciern upp på scenen, greppade mikrofonen och sa dessa tunga ord:
"Ladies and genlemen: Elvis has left the building."
Elvis har lämnat byggnaden.
En perfekt lektion i konsten att grundlägga en myt.
När Elvis Presley avled 1977 var det många radiopratare och nyhetsuppläsare på de amerikanska radiostationerna som timmarna efter kungens död med tårfylld röst lät meddela den sörjande nationen:
"Ladies and gentlemen: Elvis has left the building."
Vännerna hade sett honom deprimerad och folkskygg. Isolerad månader i sträck i sitt fängelse Graceland. För dem blev denna kommentar kanske en ödets ironi.
-Välkommen till showbusiness . Ingen kommer ut härifrån levande.
Men fansen minns bara den sammetsögde rebellen Elvis Presley som med fräck uppsyn kombinerade de svartas blues med vit country and western.
Framgången är ett fängelse. No one there gets out alive
torsdag 16 april 2009
ALLSÅNG PÅ FYLLAN
VALS I MYGGTRÄSK ( Mel: "Sjösala vals" dvs Rönnerdahl han skuttar...)
Norrlänningen skuttar med ett skrik ur sin säng
Myggen äter upp honom Spöregnet plaskar
Norrlänningen svär och hans katta får däng
Hör min vackra visa - Kom sjung min refräng
Älgen som jag tjuvsköt Var radioaktiv
Magkatarr och hjärtfel Av billig korv och sprit
Och se så många blemmor som redan slagit ut på kroppen:
Blåtira, bältrosor, skoskav och allergi
Norrlänningen sörplar ur en surströmmingburk
Skallen full av baksmälla Strumporna stinker
Snusen bara rinner och hans mun luktar urk
Kaffepannan välter när han ska ta en slurk
Genom dörren kommer Hans sköna fästemö
Hon har med sig hembränt och mögligt vetebrö
Och se så många blemmor som redan slagit ut på kroppen
Blåtira, bältrosor, skoskav och allergi
Norrlänningen dansar han är full som ett ägg
Fästemön har somnat med huvet på dasslocket
Raglar ut på gården med sin älgstudsare
Skjuter på en bil som får punka där brevé
Ur bilen kommer snuten och skriker sig så blå
Polisen får en sup Sedan sjunger bägge två:
Ja, se så många blemmor som redan slagit ut på kroppen
Blåtira, bältrosor, skoskav och allergi
onsdag 8 april 2009
RAPPORT FRÅN ETT SKITHUS
Det var en gång ett litet fruset land på norra halvklotet.
På vintern var det smällkallt och på sommaren var det lite mindre
kallt men då var det å andra sidan en massa mygg.
I detta landet fanns det en grupp mäktiga män som vi kan kalla för De
Förunderliga Farbröderna.
De var ena sjusjungande hejare till karlar.
De förunderliga farbröderna träffades i sammanträdesrum, i skybarer och i bastun på fina femstjärniga hotell.
I bastun drack de starköl ur burkar med vackra emblem på, det var kronor och guld eller grönskimrande färg på burkarna.
Ja det var som om dessa glänsande burkar gav dem styrka.
Men så hette ju innehållet också starköl.
Varje gång De Förunderliga Farbröderna möttes så berömde de varandra.
Och ju mer de peppade varandra, desto mer makt fick de.
Det finns en poplåt där refrängen hävdar att makt är sexigt.
Det stämmer precis tyckte Farbröderna.
För sent på natten när bastun var avstängd och dansbanden svepte ett rött skimmer över barspeglarna:
Då fanns det alltid parfymerade kvinnor som ville dansa med De Förunderliga Farbröderna. Dagen efter var det menande blickar och ”Höhö hö” vid hotellfrukosten.
Alla Farbröderna hade höga, starka skratt och de utstrålade en nöjdhet med sig själva som var sällsynt i det lilla kalla landet.
Men makt är inte bara sexigt - det är också förfärligt arbetsamt
Ibland i bastun blev De Förunderliga Farbröderna röda i ansiktet och talade högt och argt om för varann att ingen förstod hur duktiga dom var.
Nä, bara de själva begrep hur rasande begåvade de var och vilket tungt ansvar som vilade på deras sluttande axlar.
Ni har väl räknat ut vad Farbröderna hade för yrke. Just det - dom var chefer.
Det låter nästan som schäfer, fast när chefer skäller så gör dom det med ett stilla väsande i mobiltelefonen.
Och sedan hörs ett litet litet skramlande ljud långt borta.
Det är bara ett arbetarhuvud som rullar.
Nedskärningar krävs alltid och arbetarhuvuden måste rulla när chefer väser i sina toppmoderna mobiltelefoner.
Det kallas att fatta obekväma beslut och det är himla viktigt och är värdefullt att kunna.
De Förunderliga Farbröderna hjälpte varandra att klättra högre och högre på lönestegen.
Men ju högre man kommer desto längre har man att falla.
Därför gav de varandra rejäla fallskärmar så att de aldrig någonsin mer skulle behöva smutsa sina välputsade skor med mylla från marken.
Och nu sitter alla vi andra i kylan utanför bastun och undrar varför De Förunderliga Farbröderna inte kan rädda oss från Finanskrisen och arbetslösheten.
De ska väl kunna sånt.
För det kan väl inte vara så att De Förunderliga Farbröderna själva orsakat krisen
Men vad vet vi småskitar om sånt
Vi tillhör ju det som Farbröderna kallar det tärande skiktet.
På vintern var det smällkallt och på sommaren var det lite mindre
kallt men då var det å andra sidan en massa mygg.
I detta landet fanns det en grupp mäktiga män som vi kan kalla för De
Förunderliga Farbröderna.
De var ena sjusjungande hejare till karlar.
De förunderliga farbröderna träffades i sammanträdesrum, i skybarer och i bastun på fina femstjärniga hotell.
I bastun drack de starköl ur burkar med vackra emblem på, det var kronor och guld eller grönskimrande färg på burkarna.
Ja det var som om dessa glänsande burkar gav dem styrka.
Men så hette ju innehållet också starköl.
Varje gång De Förunderliga Farbröderna möttes så berömde de varandra.
Och ju mer de peppade varandra, desto mer makt fick de.
Det finns en poplåt där refrängen hävdar att makt är sexigt.
Det stämmer precis tyckte Farbröderna.
För sent på natten när bastun var avstängd och dansbanden svepte ett rött skimmer över barspeglarna:
Då fanns det alltid parfymerade kvinnor som ville dansa med De Förunderliga Farbröderna. Dagen efter var det menande blickar och ”Höhö hö” vid hotellfrukosten.
Alla Farbröderna hade höga, starka skratt och de utstrålade en nöjdhet med sig själva som var sällsynt i det lilla kalla landet.
Men makt är inte bara sexigt - det är också förfärligt arbetsamt
Ibland i bastun blev De Förunderliga Farbröderna röda i ansiktet och talade högt och argt om för varann att ingen förstod hur duktiga dom var.
Nä, bara de själva begrep hur rasande begåvade de var och vilket tungt ansvar som vilade på deras sluttande axlar.
Ni har väl räknat ut vad Farbröderna hade för yrke. Just det - dom var chefer.
Det låter nästan som schäfer, fast när chefer skäller så gör dom det med ett stilla väsande i mobiltelefonen.
Och sedan hörs ett litet litet skramlande ljud långt borta.
Det är bara ett arbetarhuvud som rullar.
Nedskärningar krävs alltid och arbetarhuvuden måste rulla när chefer väser i sina toppmoderna mobiltelefoner.
Det kallas att fatta obekväma beslut och det är himla viktigt och är värdefullt att kunna.
De Förunderliga Farbröderna hjälpte varandra att klättra högre och högre på lönestegen.
Men ju högre man kommer desto längre har man att falla.
Därför gav de varandra rejäla fallskärmar så att de aldrig någonsin mer skulle behöva smutsa sina välputsade skor med mylla från marken.
Och nu sitter alla vi andra i kylan utanför bastun och undrar varför De Förunderliga Farbröderna inte kan rädda oss från Finanskrisen och arbetslösheten.
De ska väl kunna sånt.
För det kan väl inte vara så att De Förunderliga Farbröderna själva orsakat krisen
Men vad vet vi småskitar om sånt
Vi tillhör ju det som Farbröderna kallar det tärande skiktet.
lördag 4 april 2009
SCHLAGERPOLISEN GÖR RAZZIA
I Charlottes Perellis schlagerhit ”Tusen och en natt” finns en intressant strof.
"Väcker mina känslor
Varje tidig gryningsmorgon"
Ordet gryningsmorgon finns inte - förutom i denna sångtext.
Det är samma slags tårta på tårta-konstruktion som ”aftonkväll", "artistsångerska" eller "velocipedcykel".
(Eventuella ungdomar som läser detta får slå upp ordet velociped. Eller googla).
Ännu krångligare blir det i Orups text till Lena Ph:s låt ”Det gör ont”.
"Jag var väl ingen ängel
Jag förnekar inte det"
Alla fattar i och för sig vad Lena menar - men......
Hon förnekar alltså inte att hon inte var en ängel.
Man blir alldeles yr i bollen av att reda ut denna språkliga frivolt.
Detta för mig osökt in på Polisens domäner.
Stockholmspolisen utreder en kopplerihärva där äldre manliga svin förgripit sig på tonårsflickor.
Bland andra har en 63-årig Östermalmsdirektör häktats för detta. Grisen får i Expressen frågan:
-Ångrar du att du träffade den 16-åriga flickan?
Östermalmsdirektören svarar:
-Man kan väl inte ångra något som redan är gjort.
Jag som trodde att det är just det man gjort som ska ångras.
Jag har alltså missförstått det hela.
Men det förklarar alla höjdares och direktörers skamlöshet när det gäller allt från vansinneslöner och bonusar till denna rika våldtäktsmans beteende.
Det som är gjort kan man inte ångra. Då slipper jag alltså skämmas. Case closed.
Jag ser med förväntan fram emot en schlagerrefräng på detta intressanta tema.
"Man kan väl inte ångra
Nåt som redan är gjort"
Orup, Kanske?
"Väcker mina känslor
Varje tidig gryningsmorgon"
Ordet gryningsmorgon finns inte - förutom i denna sångtext.
Det är samma slags tårta på tårta-konstruktion som ”aftonkväll", "artistsångerska" eller "velocipedcykel".
(Eventuella ungdomar som läser detta får slå upp ordet velociped. Eller googla).
Ännu krångligare blir det i Orups text till Lena Ph:s låt ”Det gör ont”.
"Jag var väl ingen ängel
Jag förnekar inte det"
Alla fattar i och för sig vad Lena menar - men......
Hon förnekar alltså inte att hon inte var en ängel.
Man blir alldeles yr i bollen av att reda ut denna språkliga frivolt.
Detta för mig osökt in på Polisens domäner.
Stockholmspolisen utreder en kopplerihärva där äldre manliga svin förgripit sig på tonårsflickor.
Bland andra har en 63-årig Östermalmsdirektör häktats för detta. Grisen får i Expressen frågan:
-Ångrar du att du träffade den 16-åriga flickan?
Östermalmsdirektören svarar:
-Man kan väl inte ångra något som redan är gjort.
Jag som trodde att det är just det man gjort som ska ångras.
Jag har alltså missförstått det hela.
Men det förklarar alla höjdares och direktörers skamlöshet när det gäller allt från vansinneslöner och bonusar till denna rika våldtäktsmans beteende.
Det som är gjort kan man inte ångra. Då slipper jag alltså skämmas. Case closed.
Jag ser med förväntan fram emot en schlagerrefräng på detta intressanta tema.
"Man kan väl inte ångra
Nåt som redan är gjort"
Orup, Kanske?
måndag 23 mars 2009
FISKPINNEN, KUDDEN OCH JOBBET (Del 1)
Det är så mycket man måste kunna som människa. Hela livet ställer krav på kunskap av olika slag.
Som vuxen räcker det inte längre med att man lärt sig gå, räkna till hundra och ställa bort sin chokladkopp på diskbänken.
Man måste också kunna ta bort rödbetsspadsfläckar från mattan, planera sin ekonomi och vara beredd på att få vattenskada i
badrummet.
Vi har egentligen inte mycket vägledning i livet förutom grundskolan. Det finns i och för sig olika tester och tips i kvällstidningarna:
"Är du en hopplös älskare?",
"Konsten att gå ner tio kilo på två timmar" och
"Lär dig att gräla dig till lycka".
Men det är ju bara snuttar.
Var är helheten, det seriösa alternativet?
Svaret är enkelt:
Här. Mitt framför dina ögon. Fortsätt bara läsa så kommer det.
Don´t touch that key.
Människans grundläggande behov här livet kan sammanfattas i tre milstolpar: Äta, sova och arbeta.
I och för sig läser vi i skvallermedia om människor som utan att arbeta både kan äta, sova och bada bubbelpool i tangabadbyxor av guld.
Men de tillhör en minoritet som kan kallas det tärande skiktet,
Att arbeta har den fördelen att man får röra på sin kropp, den blir nog ganska slapp och svullen ifall man bara äter och sover. Sen är ju arbete själva grunden för att människor klarar av att leva på den här jorden.
Om ingen arbetade skulle vi ju varken ha hyreshus, Ikeamöbler eller fiskpinnar på matbordet.
(Någon kanske invänder och hävdar att föröka sig också är ett grundläggande mänskligt behov. Men familjebildande är nuförtiden så komplicerat att det hänvisas till bilaga 49 C samt 374 G och H. Som inte existerar ännu)
Som vuxen räcker det inte längre med att man lärt sig gå, räkna till hundra och ställa bort sin chokladkopp på diskbänken.
Man måste också kunna ta bort rödbetsspadsfläckar från mattan, planera sin ekonomi och vara beredd på att få vattenskada i
badrummet.
Vi har egentligen inte mycket vägledning i livet förutom grundskolan. Det finns i och för sig olika tester och tips i kvällstidningarna:
"Är du en hopplös älskare?",
"Konsten att gå ner tio kilo på två timmar" och
"Lär dig att gräla dig till lycka".
Men det är ju bara snuttar.
Var är helheten, det seriösa alternativet?
Svaret är enkelt:
Här. Mitt framför dina ögon. Fortsätt bara läsa så kommer det.
Don´t touch that key.
Människans grundläggande behov här livet kan sammanfattas i tre milstolpar: Äta, sova och arbeta.
I och för sig läser vi i skvallermedia om människor som utan att arbeta både kan äta, sova och bada bubbelpool i tangabadbyxor av guld.
Men de tillhör en minoritet som kan kallas det tärande skiktet,
Att arbeta har den fördelen att man får röra på sin kropp, den blir nog ganska slapp och svullen ifall man bara äter och sover. Sen är ju arbete själva grunden för att människor klarar av att leva på den här jorden.
Om ingen arbetade skulle vi ju varken ha hyreshus, Ikeamöbler eller fiskpinnar på matbordet.
(Någon kanske invänder och hävdar att föröka sig också är ett grundläggande mänskligt behov. Men familjebildande är nuförtiden så komplicerat att det hänvisas till bilaga 49 C samt 374 G och H. Som inte existerar ännu)
INTE BARA RANDOLFS HAK ( Del 2 )
Vi börjar med att skärskåda det första behovet, maten. Eftersom
mänskligheten nått ganska långt när det gäller både jordbruk och
livsmedelsindustri så går det ganska bra att leva sitt liv utan att
veta hur man odlar gurka eller slaktar en oxe.
Men vi får inte låta det gå så långt att vi enbart känner till hur man
beställer dagens lunch på Randolfs Lunchbar.
Varje människa bör veta hur man handlar herrgårdsost och ravioli på extrapris. Väl hemkommen från livsmedelsbutiken ska man känna till hur man lagar pannkaka, kokar ägg eller steker fiskpinnar. För att sedan inte hamna i ett köksligt kaos bör man dessutom känna till diskandets, smulborstandets och wettexdukstorkandets grundläggande principer.
Torka ovansidan av köksskåpen och kylskåpsavfrostning är inte heller dumt att kunna. Detta behöver dock inte göras varje dag.
Hur sammanfattas då alla dessa ätandets procedurer i en kort och allmängiltig regel?
Käkandet tas ju t ex överhuvudtaget inte alls upp i tio Guds bud, vilket kan tyckas märkligt.
Den som inte är mätt lär ju knappast orka med att gå omkring och "Hava begärelse till sin nästas hustru".
Däremot ligger den hungrige klart i riskzonen för att bryta mot budet "Du skall icke stjäla".
Men vi bestämmer oss för att sätta upp äta-regeln på detta vis:
"Du skall steka din blodpudding på sådant sätt att varken ekonomi eller hygien blir lidande".
mänskligheten nått ganska långt när det gäller både jordbruk och
livsmedelsindustri så går det ganska bra att leva sitt liv utan att
veta hur man odlar gurka eller slaktar en oxe.
Men vi får inte låta det gå så långt att vi enbart känner till hur man
beställer dagens lunch på Randolfs Lunchbar.
Varje människa bör veta hur man handlar herrgårdsost och ravioli på extrapris. Väl hemkommen från livsmedelsbutiken ska man känna till hur man lagar pannkaka, kokar ägg eller steker fiskpinnar. För att sedan inte hamna i ett köksligt kaos bör man dessutom känna till diskandets, smulborstandets och wettexdukstorkandets grundläggande principer.
Torka ovansidan av köksskåpen och kylskåpsavfrostning är inte heller dumt att kunna. Detta behöver dock inte göras varje dag.
Hur sammanfattas då alla dessa ätandets procedurer i en kort och allmängiltig regel?
Käkandet tas ju t ex överhuvudtaget inte alls upp i tio Guds bud, vilket kan tyckas märkligt.
Den som inte är mätt lär ju knappast orka med att gå omkring och "Hava begärelse till sin nästas hustru".
Däremot ligger den hungrige klart i riskzonen för att bryta mot budet "Du skall icke stjäla".
Men vi bestämmer oss för att sätta upp äta-regeln på detta vis:
"Du skall steka din blodpudding på sådant sätt att varken ekonomi eller hygien blir lidande".
GODNATT OCH SOV GOTT (Del 3)
När det gäller att sova blir saken ännu mer komplicerad. Att sömnen är en livsnödvändighet vet ju alla som mött en icke utsövd gymnastik- lärare, parkeringsvakt eller avdelningschef.
Den som inte sover ordentligt kan få omotiverade vredesutbrott, glömma plånboken på Texacomackens bensinpump eller i värsta fall somna vid ratten.
Det sistnämnda är särskilt olämpligt när bilen är igång och körs på en landsväg eller i stadstrafik.
Men sömnens villkor är olika. En del går omkring ständigt outsövda eftersom de bor i hyrehus där närmaste grannen varje natt tränar japansk kampsport på ett knarrande parkettgolv.
Andra skulle sova bättre om de bytte madrass eller undvek att inta svårsmält mat ( t ex uppstekt palt eller 15 kokosbollar ) strax innan sänggåendet.
Somliga har svårt att sova på grund av svag ekonomi eller dåligt samvete för att deras överviktige bror inte motionerar..
Inte nog med detta. I sängen finns dessutom, förutom du och jag, en oändlig mängd kvalster. Uppförstorade på fotografi ser dessa rent ut sagt fördjävliga ut.
Men kvalster går inte att utrota så det är ingen idé att införskaffa en speciell kvalsterhammare och tillbringa den sömnlösa natten med att försöka slå ihjäl de små odjuren.
Som ni märker är sovandet en otroligt mångfacetterad och komplicerad historia. Därför bör regel nummer två göras så enkel och allmängiltig som möjligt.
"Man bör gå och lägga sig i tid, sova ordentligt - och vädra sängkläderna ibland".
Den som inte sover ordentligt kan få omotiverade vredesutbrott, glömma plånboken på Texacomackens bensinpump eller i värsta fall somna vid ratten.
Det sistnämnda är särskilt olämpligt när bilen är igång och körs på en landsväg eller i stadstrafik.
Men sömnens villkor är olika. En del går omkring ständigt outsövda eftersom de bor i hyrehus där närmaste grannen varje natt tränar japansk kampsport på ett knarrande parkettgolv.
Andra skulle sova bättre om de bytte madrass eller undvek att inta svårsmält mat ( t ex uppstekt palt eller 15 kokosbollar ) strax innan sänggåendet.
Somliga har svårt att sova på grund av svag ekonomi eller dåligt samvete för att deras överviktige bror inte motionerar..
Inte nog med detta. I sängen finns dessutom, förutom du och jag, en oändlig mängd kvalster. Uppförstorade på fotografi ser dessa rent ut sagt fördjävliga ut.
Men kvalster går inte att utrota så det är ingen idé att införskaffa en speciell kvalsterhammare och tillbringa den sömnlösa natten med att försöka slå ihjäl de små odjuren.
Som ni märker är sovandet en otroligt mångfacetterad och komplicerad historia. Därför bör regel nummer två göras så enkel och allmängiltig som möjligt.
"Man bör gå och lägga sig i tid, sova ordentligt - och vädra sängkläderna ibland".
MORFINBERUSAD DOKTOR (Del 4 )
Den tredje livsnödvändigheten, arbete, är inte heller så lätt att sammanfatta.
(Vi förutsätter nu att vi har ett arbete, vilket tyvärr inte är så självklart nuförtiden.)
En grundläggande sak är att vara lämpligt klädd på jobbet.
Om man till exempel arbetar som sjuksköterska bör man inte gå omkring på jobbet klädd i skoteroverall, vilket däremot är mycket lämpligt om man jobbar som snöskottare på Kommunhusets tak.
Sedan bör man följa de säkerhetsföreskrifter och oskrivna regler som gäller på arbetsplatser.
En snöskottare ska då ha säkerhetslina.
Sjuksköterskan bör hålla sig lugn ifall en morfinberusad överläkare försöker äta upp sitt stetoskop.
Arbetets grundregel blir den mest kortfattade:
"Arbeta så bra du kan och undvik firmafester".
(Varför man ska undvika firmafester vet varje normalt funtad människa. Efteråt kan man tappa både aptiten och sömnen. Samt riskera att mista sitt arbete).
(Vi förutsätter nu att vi har ett arbete, vilket tyvärr inte är så självklart nuförtiden.)
En grundläggande sak är att vara lämpligt klädd på jobbet.
Om man till exempel arbetar som sjuksköterska bör man inte gå omkring på jobbet klädd i skoteroverall, vilket däremot är mycket lämpligt om man jobbar som snöskottare på Kommunhusets tak.
Sedan bör man följa de säkerhetsföreskrifter och oskrivna regler som gäller på arbetsplatser.
En snöskottare ska då ha säkerhetslina.
Sjuksköterskan bör hålla sig lugn ifall en morfinberusad överläkare försöker äta upp sitt stetoskop.
Arbetets grundregel blir den mest kortfattade:
"Arbeta så bra du kan och undvik firmafester".
(Varför man ska undvika firmafester vet varje normalt funtad människa. Efteråt kan man tappa både aptiten och sömnen. Samt riskera att mista sitt arbete).
fredag 20 mars 2009
tisdag 17 mars 2009
VI LEVER BARA EN GÅNG
På sextitalet lanserades begreppet slit och släng. Det ansågs både praktiskt och tidsbesparande med papperstallrikar, engångsglas och plastgafflar.
Ingen disk, bara käka och sen - plopp ner i soptunnan.
En del av tvätten kunde man slippa genom att börja med engångskläder.
Är det nån av er som minns engångstrosan - tillverkad av äkta konstgjorda pappersfibrer?
Eller det ljusgrönt otäcka engångslakanet?
Vi lever bara en gång. Engångsmänniskan såg dagens ljus och sen dess har det rullat på i slit och slängsamhället.
De flesta har en symaskin hemma. Men hur många tar sig tid att laga en t-shirt som spruckit i sömmen? Den får ligga längst inne i
garderoben tills en vacker dag - plopp ner i soptunnan.
När vi nån gång får tid att vårstäda så väller det ut skor, kängor och stövlar ur garderoben. Några är kanske lite trasiga men de flesta helt enkelt omoderna.
Att ta dem till skomakaren är blir alldeles för dyrt - det är billigare att köpa nya. Plopp ner i soptunnan
Trots att vi betalat tusentals kronor för datamaskinen, CD-brännaren och skrivaren så är det sällan de repareras ifall de strejkar. Datorn har blivit omodern redan innan vi kommit hem och packat upp den ur frigoliten.
Snart köper vi ny TV när batterierna till fjärrkontrollen tagit slut.
Nu befinner vi oss i ekonomisk kris.
Ingen av ekonomi-experterna talar om att detta också beror på att det tillverkas för mycket prylar.
Alla osålda bilar, platt-tv, datorer och kläder som belamrar köptemplen.
Matbutikerna kastar varje vecka mängder mat som ingen köpt.
Det råder ingen brist på varor i världen - men skriande oförmåga hos världens fattiga att köpa varorna .
Löser vi finanskrisen med hjälp av ökad konsumtion? Självklart.
Så låt oss återgå till den gamla sextitalsidén med engångslakan och engångstrosor.
På morgonen duschar du. Engångsbadlakanet hamnar i soptunnan. Sen drar du på dina engångskläder och sätter dig på din engångscykel - som du sen lämnar i metallåtervinningen utanför jobbet.
Maten äter du på engångstallrikar och på väg hem från jobbet köper du ännu en engångs-TV som förintar sig själv efter 4,5 timmars skitprogram.
På kvällen tar du av dina engångskläder och kastar dem i soptunnan. Efter avslutad läsning kastar du din deckare och släcker din engångslampa som genast förvandlas till blomgödsel.
Vid månadsskiftet eldar du upp ditt gamla enmånadshus och flyttar in i ett nytt med fräscha möbler och jättelika soptunnor inne och utanför.
Konsumtionen stiger i höjden, industrins hjul snurrar på högfart och finansminister Anders Borg får ständig ståpäls.
Ingen disk, bara käka och sen - plopp ner i soptunnan.
En del av tvätten kunde man slippa genom att börja med engångskläder.
Är det nån av er som minns engångstrosan - tillverkad av äkta konstgjorda pappersfibrer?
Eller det ljusgrönt otäcka engångslakanet?
Vi lever bara en gång. Engångsmänniskan såg dagens ljus och sen dess har det rullat på i slit och slängsamhället.
De flesta har en symaskin hemma. Men hur många tar sig tid att laga en t-shirt som spruckit i sömmen? Den får ligga längst inne i
garderoben tills en vacker dag - plopp ner i soptunnan.
När vi nån gång får tid att vårstäda så väller det ut skor, kängor och stövlar ur garderoben. Några är kanske lite trasiga men de flesta helt enkelt omoderna.
Att ta dem till skomakaren är blir alldeles för dyrt - det är billigare att köpa nya. Plopp ner i soptunnan
Trots att vi betalat tusentals kronor för datamaskinen, CD-brännaren och skrivaren så är det sällan de repareras ifall de strejkar. Datorn har blivit omodern redan innan vi kommit hem och packat upp den ur frigoliten.
Snart köper vi ny TV när batterierna till fjärrkontrollen tagit slut.
Nu befinner vi oss i ekonomisk kris.
Ingen av ekonomi-experterna talar om att detta också beror på att det tillverkas för mycket prylar.
Alla osålda bilar, platt-tv, datorer och kläder som belamrar köptemplen.
Matbutikerna kastar varje vecka mängder mat som ingen köpt.
Det råder ingen brist på varor i världen - men skriande oförmåga hos världens fattiga att köpa varorna .
Löser vi finanskrisen med hjälp av ökad konsumtion? Självklart.
Så låt oss återgå till den gamla sextitalsidén med engångslakan och engångstrosor.
På morgonen duschar du. Engångsbadlakanet hamnar i soptunnan. Sen drar du på dina engångskläder och sätter dig på din engångscykel - som du sen lämnar i metallåtervinningen utanför jobbet.
Maten äter du på engångstallrikar och på väg hem från jobbet köper du ännu en engångs-TV som förintar sig själv efter 4,5 timmars skitprogram.
På kvällen tar du av dina engångskläder och kastar dem i soptunnan. Efter avslutad läsning kastar du din deckare och släcker din engångslampa som genast förvandlas till blomgödsel.
Vid månadsskiftet eldar du upp ditt gamla enmånadshus och flyttar in i ett nytt med fräscha möbler och jättelika soptunnor inne och utanför.
Konsumtionen stiger i höjden, industrins hjul snurrar på högfart och finansminister Anders Borg får ständig ståpäls.
lördag 7 mars 2009
TÅRKANALER OCH FOLKPENSION
För en tid sen slötittade jag på en amerikansk TV-serie.
Den handlade om ett miljonärspar där hustrun var 40 plus, desperat
joggande och skönhetsopererad. Hon är skräckslagen inför åldrandet.
En polis kommer hem till paret för att meddela att deras son är
kidnappad. Hustrun säger efter en stund:
"Ni kanske undrar varför jag inte gråter. Jag är verkligen ledsen - men min senaste ansiktslyftning råkade förstöra mina tårkanaler".
Där satt den. En glasklar symbol för den konstgjorda kampen mot åldrandet.
Att inte längre kunna gråta. Än sen:
Varför gråta om man inte har några rynkor att lipa över?
Plastikkirurgin som känslomässig lobotomi.
Man kan verkligen undra varför vi är så rädda för att åldras.
Särskilt vi som inte har någon karriär som skådisar, artister eller toppmodeller att oroas över.
Vi som är vanliga trista medelsvenssons som inte syns i Hänt i Veckans vimmelreportage - varför ska vi oroas för bilringar, gäddhäng och påsar under ögonen?
Kanske är vårt gråa hår och rynkor symboler för den tid som flytt. En påminnelse om att vi inte längre är 23 år och har hela livet framför oss.
Vi kanske vaknar upp i en kallsvettig medelåders mardröm och inser att vi aldrig gjorde den där jordenruntresan med tre kompisar som vi svor att vi skulle göra.
Vi sökte aldrig in på scenskolan och blev en ny Mikael Persbrandt eller Eva Röse .
Det där egna företaget med tillverkning av superdatorer - tja det blev en fast tjänst på som kontorist Länsstyrelsen.
Men den vanliga människans livsverk är inte att förakta.
Att gå till jobbet varje dag och under alla år och betala in miljontals kronor i skatt.
Medan politikerna tar pengarna, försämrar skola, sjukvård och pension - och sänker skatten för de redan förmögna.
Bara att stå ut med en sådan absurd situation är väl värt en medalj
Att lyckas fostra ett par vanliga hederliga barn .
Barn som kan tänkas uppvakta en med en liten blomma även när man ligger på äldreboendet och tror att Lennart Hyland jobbar i köket som diskare.
Barn som ringer varje vecka och pratar skit en halvtimme.
Alla dessa vardagshjältar med dåligt betalda jobb som ständigt tvingas jaga extrapris på välling och köttfärs. Och ändå lyckas fixa en någorlunda dräglig jul så att barnen slipper skämmas.
Folk som står ut med ännu en regnig husvagnssommar.
Där ungarna slåss om gamla Kalle Ankatidningar, myggen leker tortyrpatrull och bilen skär ihop i Örnsköldsvik på vägen hem.
Livet är ett förunderligt äventyr och kanske är det just dessa fina eller förtvivlade situationer i livet som vi kommer att sakna när vi blir gamla.
Vi behöver ingen botox eller fettsugning.
Vi behöver inte som Göran Kropp cykla ner till Mount Everest och bestiga berget utan syrgasmask.
Inte när det finns shoppingsemester i Ullared. En strapats som överträffar det mesta.
Och vi som väljer att se åldrandet i vitögat har i alla fall våra tårkanaler kvar.
Så att vi kan skratta tills vi gråter.
Den handlade om ett miljonärspar där hustrun var 40 plus, desperat
joggande och skönhetsopererad. Hon är skräckslagen inför åldrandet.
En polis kommer hem till paret för att meddela att deras son är
kidnappad. Hustrun säger efter en stund:
"Ni kanske undrar varför jag inte gråter. Jag är verkligen ledsen - men min senaste ansiktslyftning råkade förstöra mina tårkanaler".
Där satt den. En glasklar symbol för den konstgjorda kampen mot åldrandet.
Att inte längre kunna gråta. Än sen:
Varför gråta om man inte har några rynkor att lipa över?
Plastikkirurgin som känslomässig lobotomi.
Man kan verkligen undra varför vi är så rädda för att åldras.
Särskilt vi som inte har någon karriär som skådisar, artister eller toppmodeller att oroas över.
Vi som är vanliga trista medelsvenssons som inte syns i Hänt i Veckans vimmelreportage - varför ska vi oroas för bilringar, gäddhäng och påsar under ögonen?
Kanske är vårt gråa hår och rynkor symboler för den tid som flytt. En påminnelse om att vi inte längre är 23 år och har hela livet framför oss.
Vi kanske vaknar upp i en kallsvettig medelåders mardröm och inser att vi aldrig gjorde den där jordenruntresan med tre kompisar som vi svor att vi skulle göra.
Vi sökte aldrig in på scenskolan och blev en ny Mikael Persbrandt eller Eva Röse .
Det där egna företaget med tillverkning av superdatorer - tja det blev en fast tjänst på som kontorist Länsstyrelsen.
Men den vanliga människans livsverk är inte att förakta.
Att gå till jobbet varje dag och under alla år och betala in miljontals kronor i skatt.
Medan politikerna tar pengarna, försämrar skola, sjukvård och pension - och sänker skatten för de redan förmögna.
Bara att stå ut med en sådan absurd situation är väl värt en medalj
Att lyckas fostra ett par vanliga hederliga barn .
Barn som kan tänkas uppvakta en med en liten blomma även när man ligger på äldreboendet och tror att Lennart Hyland jobbar i köket som diskare.
Barn som ringer varje vecka och pratar skit en halvtimme.
Alla dessa vardagshjältar med dåligt betalda jobb som ständigt tvingas jaga extrapris på välling och köttfärs. Och ändå lyckas fixa en någorlunda dräglig jul så att barnen slipper skämmas.
Folk som står ut med ännu en regnig husvagnssommar.
Där ungarna slåss om gamla Kalle Ankatidningar, myggen leker tortyrpatrull och bilen skär ihop i Örnsköldsvik på vägen hem.
Livet är ett förunderligt äventyr och kanske är det just dessa fina eller förtvivlade situationer i livet som vi kommer att sakna när vi blir gamla.
Vi behöver ingen botox eller fettsugning.
Vi behöver inte som Göran Kropp cykla ner till Mount Everest och bestiga berget utan syrgasmask.
Inte när det finns shoppingsemester i Ullared. En strapats som överträffar det mesta.
Och vi som väljer att se åldrandet i vitögat har i alla fall våra tårkanaler kvar.
Så att vi kan skratta tills vi gråter.
onsdag 25 februari 2009
DROTTNINGENS LILLE MUSKELPILT
Drömmen för varje idrottsintresserad gym-kapitalist är förstås att få rikets blivande första kvinna.
Det är inte troligt att Daniel tog henne för pengarna.
Men han tog henne kanske för den konstiga lilla hakan.
Eventuellt för den starka och eggande doften av makt.
Kan man tänka sig att han tog Victoria för att ingen annan ville ha honom?
Allt detta skrivs i onödan.
För jag skiter blankt i Daniel och hans blivande fru.
Men jag tycker det är synd att så många bryr sig, glädjer sig och går i taket av upphetsning.
Har folk inget vettigare att tänka på?
Ett medeltida statsskick där en kung eller drottning ska vara rikets första.
Som ärver sina titlar.
Och en försörjning som bara innebär en lyxigare form av att gå på socialbidrag.
Monarkin är en skam för demokratin.
Man kan gå ur kyrkan och slippa betala kyrkoskatt.
Varför kan man inte gå ut monarkin?
Jag vill inte vara med och betala deras onormala tårtkalas.
Det är inte troligt att Daniel tog henne för pengarna.
Men han tog henne kanske för den konstiga lilla hakan.
Eventuellt för den starka och eggande doften av makt.
Kan man tänka sig att han tog Victoria för att ingen annan ville ha honom?
Allt detta skrivs i onödan.
För jag skiter blankt i Daniel och hans blivande fru.
Men jag tycker det är synd att så många bryr sig, glädjer sig och går i taket av upphetsning.
Har folk inget vettigare att tänka på?
Ett medeltida statsskick där en kung eller drottning ska vara rikets första.
Som ärver sina titlar.
Och en försörjning som bara innebär en lyxigare form av att gå på socialbidrag.
Monarkin är en skam för demokratin.
Man kan gå ur kyrkan och slippa betala kyrkoskatt.
Varför kan man inte gå ut monarkin?
Jag vill inte vara med och betala deras onormala tårtkalas.
onsdag 11 februari 2009
NÖFF NÖFF, APAJÄVEL
Skånepolisen har i fejkade brottsexempel sin internutbildning använt sig av namn som Neger Niggersson och Oscar Neger.
Kravallpoliserna under upploppen i Rosengård hade också roligt. Så här låter två poliser i en inspelning (ang demonstranter som inte ser svenska ut).
-Den lille jävla apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom? sa den ena polisen.
- Ja, han ska ha sig duktigt med stryk så han inte kan stå på benen, svarade den andra.
Åklagaren valde att inte inleda någon förundersökning.
I Solna är åklagaren mer på alerten. En femtonårig pojke gick förbi ett par poliser och grymtade:
-Nöff nöff.
15-åringen är nu åtalad för förolämpning.
Rättvisans maskineri i Sverige rullar på.
Kravallpoliserna under upploppen i Rosengård hade också roligt. Så här låter två poliser i en inspelning (ang demonstranter som inte ser svenska ut).
-Den lille jävla apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom? sa den ena polisen.
- Ja, han ska ha sig duktigt med stryk så han inte kan stå på benen, svarade den andra.
Åklagaren valde att inte inleda någon förundersökning.
I Solna är åklagaren mer på alerten. En femtonårig pojke gick förbi ett par poliser och grymtade:
-Nöff nöff.
15-åringen är nu åtalad för förolämpning.
Rättvisans maskineri i Sverige rullar på.
tisdag 10 februari 2009
JAG SAKNAR DIG - PK-BONKEN
Vissa saker är svåra att berätta. Om man till exempel tycker sig ha sett ett UFO sent en fredagskväll på Flurkmarksvägen så kan man räkna med viss skepsis.
Samma sak gäller ifall man vill berätta i fikarummet på jobbet om den höstkväll då två vittra visade vägen till en hel skogsbacke med trattkantareller.
Därför vill jag börja denna berättelse med en helig försäkran. Det jag nu kommer att berätta är inget tidigt aprilskämt. Jag kan på heder och samvete lova att varje ord är sant. Jag vet - ty jag var där.
I mitten av 1980talet hade Postens dåvarande bank PK-banken fått kritik av bankinspektionen. PK-banken fick inte längre kalla sig för bank eftersom man inte hade all den service som krävdes av en bank.
Posten vände sig då till en känd reklamguru som för dyra pengar skulle föreslå vad PK-banken skulle heta i framtiden. Detta ledde till ett namnförslag, komplett med logotyper och skisser på kommande reklamkampanjer.
Namnförslaget gick sedan ut på remiss till postanställda. Jag kan inte svära på att alla postisar i hela Sverige fick se förslaget. Men i varje fall vi som var anställda på Stockholm 1 - postkontoret som har han om den centrala hufvudstaden.
Vi kallades till ett fackmöte och vår klubbordförande hade svårt att hålla sig för skratt. Han hade i sin hand ett förslag från postledningen som personalen skulle tycka till om. Vad säger ni om att PK-banken byter namn till ....PK-Bonken.
PK-Bonken....?
Argumenten för namnet PK-bonken var många:
Det låter nästan som PK-banken så alla kommer att hitta dit. Namnet ger postens icke-bank ett uppkäftigt och roligt namn. Lång tid efter namnbytet kommer ett bonkbesök att locka till skratt.
-Ska vi gå på bio och äta en bit efteråt?
-Javisst, jag ska bara gå på bonken och hämta ut en slant ....hi hi hi.
Man hoppades att andra banker skulle haka på trenden. Vi kunde kanske få se Handelsbonken, Skandinaviska Enskilda Bonken och Swedbonk.
Räkningar betalas via Bonkgiro och familjejuvelerna förvaras i bonk-fack.
En skurk som sitter i fängelse låter inte så ruskig ifall han har dömts för att vara en bonk-rånare.
Hur det gick sedan vet vi alla. Någon i Postledningen drog i bromsen, så noga att inte ens kvällstidningarna fick nys om detta komiska förslag.
Det blev rättning i ledet, PK-banken utvecklade sina rutiner så att den blev en riktig bank och bytte så småningom till det betydligt mer välstädade namnet Nordbanken. Sedermera Nordea.
Men själv kan jag ibland glädjas åt att fått vara med när historiens vingslag susade förbi, om än så bara för att försvinna spårlöst.
Tänk om alla banker hade blivit bonker.
Då kunde nån rubriksättare på DN Ekonomi fått poäng för denna:
"Vi låter oss inte slås ned av Bonk-Krisen".
Samma sak gäller ifall man vill berätta i fikarummet på jobbet om den höstkväll då två vittra visade vägen till en hel skogsbacke med trattkantareller.
Därför vill jag börja denna berättelse med en helig försäkran. Det jag nu kommer att berätta är inget tidigt aprilskämt. Jag kan på heder och samvete lova att varje ord är sant. Jag vet - ty jag var där.
I mitten av 1980talet hade Postens dåvarande bank PK-banken fått kritik av bankinspektionen. PK-banken fick inte längre kalla sig för bank eftersom man inte hade all den service som krävdes av en bank.
Posten vände sig då till en känd reklamguru som för dyra pengar skulle föreslå vad PK-banken skulle heta i framtiden. Detta ledde till ett namnförslag, komplett med logotyper och skisser på kommande reklamkampanjer.
Namnförslaget gick sedan ut på remiss till postanställda. Jag kan inte svära på att alla postisar i hela Sverige fick se förslaget. Men i varje fall vi som var anställda på Stockholm 1 - postkontoret som har han om den centrala hufvudstaden.
Vi kallades till ett fackmöte och vår klubbordförande hade svårt att hålla sig för skratt. Han hade i sin hand ett förslag från postledningen som personalen skulle tycka till om. Vad säger ni om att PK-banken byter namn till ....PK-Bonken.
PK-Bonken....?
Argumenten för namnet PK-bonken var många:
Det låter nästan som PK-banken så alla kommer att hitta dit. Namnet ger postens icke-bank ett uppkäftigt och roligt namn. Lång tid efter namnbytet kommer ett bonkbesök att locka till skratt.
-Ska vi gå på bio och äta en bit efteråt?
-Javisst, jag ska bara gå på bonken och hämta ut en slant ....hi hi hi.
Man hoppades att andra banker skulle haka på trenden. Vi kunde kanske få se Handelsbonken, Skandinaviska Enskilda Bonken och Swedbonk.
Räkningar betalas via Bonkgiro och familjejuvelerna förvaras i bonk-fack.
En skurk som sitter i fängelse låter inte så ruskig ifall han har dömts för att vara en bonk-rånare.
Hur det gick sedan vet vi alla. Någon i Postledningen drog i bromsen, så noga att inte ens kvällstidningarna fick nys om detta komiska förslag.
Det blev rättning i ledet, PK-banken utvecklade sina rutiner så att den blev en riktig bank och bytte så småningom till det betydligt mer välstädade namnet Nordbanken. Sedermera Nordea.
Men själv kan jag ibland glädjas åt att fått vara med när historiens vingslag susade förbi, om än så bara för att försvinna spårlöst.
Tänk om alla banker hade blivit bonker.
Då kunde nån rubriksättare på DN Ekonomi fått poäng för denna:
"Vi låter oss inte slås ned av Bonk-Krisen".
söndag 1 februari 2009
GREVE HAMILTON
Att sluta röka är att gå på begravning.
Vi ska skiljas för alltid fast ingen av oss vill
Vi blir till aska
Från detta plågsamma nederlag ska något nytt uppstå
Vi ska skiljas för alltid fast ingen av oss vill
Vi blir till aska
Från detta plågsamma nederlag ska något nytt uppstå
tisdag 27 januari 2009
PADDA MED RYGGSÄCK
Tänk vad forskarna gör mycket för människor och djur.
De har uppfunnit alla möjliga mojänger som ska göra det lättare att
leva på den här planeten. Allt från dragspel till atombomber.
Forskarna har skapat möjlighet att maila från en öde ö och tillverkat
mediciner som ska få oss att bli glada när vi är ledsna och lugna när
vi blivit alltför uppspelta.
För en tid sen kunde vi läsa om ett alldeles förtjusande projekt som
forskare i Göteborg sysslar med.
Det handlar om paddor med ryggsäckar. Det är nämligen så att den
grönfläckiga paddan är utrotningshotad. Det finns bara några hundra
exemplar kvar i Sverige.
För att få dom att föröka sig ska man hämta rom från vilda paddor och
odla fram tama exemplar på Zoologiska Institutionen i Göteborg.
Som de snälla forskarna sedan släpper ut i naturen.
Men för att kunna hämta rom måste man förstås veta var de vilda
paddorna håller till. Därför ska några utvalda paddor få ryggsäckar
med små radiosändare i.
Det berättas också att de små paddryggsäckarna ska sys upp av en
mamma till en av forskarna.
Såna där små projekt får en att känna sig alldeles varm i hjärteroten.
De bringar tillbaka känslan av det gamla hederliga folkhemmet Sverige
där man gör snälla saker för dom små.
Paddor med små gulliga ryggsäckar som stolt hoppar omkring i
våtmarkerna. Kanske känner sig den radiosändarutrustade paddan lite
märkvärdigare än de andra och börjar kväka med ett finare läte.
Paddmamman blir så stolt över den lilla dottern som utrustas med
denna exklusiva elektronik.
-Min dotters avkommor ska sen till den zoologiska institutionen i
Göteborg. Vår familj kommer så småningom att befolka Skåne.
Den fina paddsläkten von Ryggseckius kommer att leva vidare,
sanna mina ord !
Naturligtvis kommer några aktivister mot plågsamma djurförsök att
protestera och tycka att man inte ska lägga ännu mer börda på den
hårt drabbade grönfläckade paddan.
-Som om det inte är lidande nog att vara utrotningshotad. Ska man
tvinga dem att bära ryggsäck, de kommer att få ryggont och kanske
mobbas av paddkamraterna !
Men vi andra, som tror på framtiden, bara ler i mjugg och låta dessa
gnällspikars ovetenskapliga tankegångar passera okommenterat.
Ty vi vet att det ju är för paddornas eget bästa, för deras fortlevnad
som de får en liten hemsydd fjällrävenmes på ryggen.
Låt oss också hoppas att Projekt Ryggsäckspadda är startskottet för
en ny humanistisk era. För bryr man sig om paddorna, då bryr man
sig också om människorna. I mångt och mycket är vi människor väldigt
lika paddorna.
Titta bara på Bert Karlsson.
När forskarna väl fixat de grönfläckiga paddornas fortbestånd kommer
de också att ta itu med människan.
Varför inte sätta en ryggsäck på alla utrotningshotade människor:
De goda människorna. En ryggsäck med varm choklad, kanelbullar och
radiosändare.
Sedan sitter forskare och vet precis var goda människor finns, såna som
kan avstyra bråk, trösta ledsna medmänniskor och som tyckeratt vi ska
bry oss om varandra.
Och så fort något ondskefullt sker, då blixtinkallar man dessa snällingar.
Vad skulle hända om man istället för USA-soldater och bombplan
skickade tiotusen godhjärtade ryggsäcks-snällingar av olika nationali-
teter till Irak.
Då kunde dom gå omkring och bara prata alla till rätta.
Bjuda på kanelbullar och varm choklad ur ryggsäcken
Ett sånt projekt borde vara en baggis.
För kan man sy en liten ryggsäck som sitter kvar på en vild padda, då
borde man rimligtvis också kunna sprida den goda människan över
hela jorden.
Låta dem fixa fred och svält och miljö sånt.....
Eller har jag kanske missat nåt?
De har uppfunnit alla möjliga mojänger som ska göra det lättare att
leva på den här planeten. Allt från dragspel till atombomber.
Forskarna har skapat möjlighet att maila från en öde ö och tillverkat
mediciner som ska få oss att bli glada när vi är ledsna och lugna när
vi blivit alltför uppspelta.
För en tid sen kunde vi läsa om ett alldeles förtjusande projekt som
forskare i Göteborg sysslar med.
Det handlar om paddor med ryggsäckar. Det är nämligen så att den
grönfläckiga paddan är utrotningshotad. Det finns bara några hundra
exemplar kvar i Sverige.
För att få dom att föröka sig ska man hämta rom från vilda paddor och
odla fram tama exemplar på Zoologiska Institutionen i Göteborg.
Som de snälla forskarna sedan släpper ut i naturen.
Men för att kunna hämta rom måste man förstås veta var de vilda
paddorna håller till. Därför ska några utvalda paddor få ryggsäckar
med små radiosändare i.
Det berättas också att de små paddryggsäckarna ska sys upp av en
mamma till en av forskarna.
Såna där små projekt får en att känna sig alldeles varm i hjärteroten.
De bringar tillbaka känslan av det gamla hederliga folkhemmet Sverige
där man gör snälla saker för dom små.
Paddor med små gulliga ryggsäckar som stolt hoppar omkring i
våtmarkerna. Kanske känner sig den radiosändarutrustade paddan lite
märkvärdigare än de andra och börjar kväka med ett finare läte.
Paddmamman blir så stolt över den lilla dottern som utrustas med
denna exklusiva elektronik.
-Min dotters avkommor ska sen till den zoologiska institutionen i
Göteborg. Vår familj kommer så småningom att befolka Skåne.
Den fina paddsläkten von Ryggseckius kommer att leva vidare,
sanna mina ord !
Naturligtvis kommer några aktivister mot plågsamma djurförsök att
protestera och tycka att man inte ska lägga ännu mer börda på den
hårt drabbade grönfläckade paddan.
-Som om det inte är lidande nog att vara utrotningshotad. Ska man
tvinga dem att bära ryggsäck, de kommer att få ryggont och kanske
mobbas av paddkamraterna !
Men vi andra, som tror på framtiden, bara ler i mjugg och låta dessa
gnällspikars ovetenskapliga tankegångar passera okommenterat.
Ty vi vet att det ju är för paddornas eget bästa, för deras fortlevnad
som de får en liten hemsydd fjällrävenmes på ryggen.
Låt oss också hoppas att Projekt Ryggsäckspadda är startskottet för
en ny humanistisk era. För bryr man sig om paddorna, då bryr man
sig också om människorna. I mångt och mycket är vi människor väldigt
lika paddorna.
Titta bara på Bert Karlsson.
När forskarna väl fixat de grönfläckiga paddornas fortbestånd kommer
de också att ta itu med människan.
Varför inte sätta en ryggsäck på alla utrotningshotade människor:
De goda människorna. En ryggsäck med varm choklad, kanelbullar och
radiosändare.
Sedan sitter forskare och vet precis var goda människor finns, såna som
kan avstyra bråk, trösta ledsna medmänniskor och som tyckeratt vi ska
bry oss om varandra.
Och så fort något ondskefullt sker, då blixtinkallar man dessa snällingar.
Vad skulle hända om man istället för USA-soldater och bombplan
skickade tiotusen godhjärtade ryggsäcks-snällingar av olika nationali-
teter till Irak.
Då kunde dom gå omkring och bara prata alla till rätta.
Bjuda på kanelbullar och varm choklad ur ryggsäcken
Ett sånt projekt borde vara en baggis.
För kan man sy en liten ryggsäck som sitter kvar på en vild padda, då
borde man rimligtvis också kunna sprida den goda människan över
hela jorden.
Låta dem fixa fred och svält och miljö sånt.....
Eller har jag kanske missat nåt?
torsdag 22 januari 2009
GRUNDKURS I INGENTING
FÅ SE NU....
”Ju mer jag lär mig - desto mindre vet jag...”
Så sjöng en fransk sångare nån gång på 1960-talet.
Vad han heter vet jag inte - allt enligt texten
Jag vet nästan ingenting.
En normal icke-vetande vuxen svensk man.
Jag vet inte vem som vann Vasaloppet förra året.
Har ingen aning vad huvudstaden i Ecuador heter.
Jag vet inte ens om Equador stavas med q eller c.
Vad heter Sveriges Ambassadör i Luxemburg?
Har Sverige ens nån ambassadör i Luxemburg, det är kanske
ett för litet land?
Vem var Victoria Benedictsson?
Vad hette författaren som skrev Klas Klättermus?
Det finns så helsickes många frågor.
Hela världen ligger därute, mitt framför mina fötter och jag är
oroande osäker på hur stor vår statsskuld är just nu.
Jag vet mitt eget skonummer - men vad hjälper det?
Hur är det med dig? Vet du vad huvudstaden i Ecuador heter?
Nä, jag tänkte nästan det. Nu är det dags vi rycker upp oss.
Jag sitter här med en uppslagsbok - så häng med nu i kunskapskedjan!
Karl den tolfte levde mellan år 1682 och 1718. Han dog endast 36 år
gammal vid Fredrikshald i Norge, 37 mil från Mora.
Mora-Nisse hette egentligen Nils Karlsson, fast var inte Pyssling ,
vann 9 Vasalopp och ett olympiskt guld i skidor år 1948.
En del skidvalla görs av paraffin som är en blandning av fasta kolväten.
Lös i magen blir man av bland annat fikon. "Fick du fikon, Zacharias?"
kan en del äldre personer säga åt någon som blir snopen.
Zacharias Topelius var en finlandssvensk författare och dog 1898.
Detta år var Karl Gerhard endast 7 år gammal och sjusovardagen
inträder den 27 juli.
Den 27 juli år 1830 inträffade julirevolutionen i Paris och då var det
ingen sjusovardag utan ett sjuhelsickes liv.
Att Helsinki är samma stad som Helsingfors vet du säkert.
Men hur i hela Helsinki bar sig Stanley åt för att finna Doktor
Livingstone? Svaret är att Sir Henry Stanley letade länge.
Men han utbrast inte ”Doktor Livingstone, förmodar jag?”
som många tror. Stanley sa:
-Nä men oj! - fast på engelska.
Lill-Babs kan vara släkt med David Livingstone - ingen vet säkert.
Men säkert är att Lill-Babs har sjungit in en svensk version av den
amerikanska poplåten”Itsy-Bitsy Teeny Weeny Yellow Polka dot
bikini” och Bikini-atollen ligger i Stilla Havet.
Här utförde USA atombombssprängningar 1948 till 1958 - så hela
atollen är radioaktiv. Inget läge för att bada utan heltäckande blydräkt.
Radioaktiv kan man inte längre säga att Farbror Sven är, Han hette
Sven Jerring och dog år 1979 - samma år som Prins Carl Philip föddes.
Vad tycker ni hittills? Visst börjar vi bli riktigt allmänbildade?
Vi kör på:
På tal om bildning utan d: Bilning betyder bearbetning med yxa så att
trästockar formas till bjälkar eller slipers.
"Sleep Little Girl" var en poplåt på 60-talet med Göteborgsgruppen
Tages och Tage Erlander var statsminister mellan 1946 - 69.
Sex är något som tycks intressera amerikanska folket allt mindre.
Enligt en färsk undersökning har hela 30 procent av alla amerikanska
män nästan inget intresse av sex. Anledningen är bland annat brist på
tid, trubbel på jobbet och ekonomiska bekymmer.
Kymmendö heter den ö i Stockholms skärgård som var förebilden för
boken Hemsöborna som skrevs av August Strindberg.
Den gode August skulle fyllt 160 år idag (22 jan) ifall han levat.
Han skulle i så fall ha varit världens äldsta författare.
Världens längsta kyss utfördes 1985 i Chicago av paret Eddie och
Delphine. Kyssen varade i 17 dagar och 10 timmar. Slurp. Orsaken var
dock inte kärlek utan att man ville komma i Guinness Rekordbok.
Guinness har inte bara en rekordbok utan också ett bryggeri som
tillverkar ett mörkt öl som får miljoner britter att rapa varje dag.
Världsrekordet i rapning innehas av Jens Jeppson i Vinslöv som rapat
845 gånger på 7 minuter. Det blir en rap varannan sekund.
Vi stannar där.
Vi har på några minuter lärt oss bl a historia, kultur, litteratur samt
populärvetenskap. Nu fattas bara några kompletteringar.
Huvudstaden i Ecuador heter Quito. Med q. Landet stavas med c.
Klas Klättermus skrevs av norrmannen Torbjörn Egner.
Victoria Benedictsson var författare, född 1850. Hon skrev under
pseudonymen Ernst Ahlgren och hennes självmord 1888 inspirerade
August Strindberg till dramat ”Fröken Julie”.
Vasaloppet vann norrbaggen Jörgen Aukland och den svenska
ambassadören i Luxemburg heter Agneta Söderman. Puh!
Du har nu blivit lite allmänbildad, men dra inte för stora växlar på det.
Om några minuter har du glömt alltihop.
Jag också.
”Ju mer jag lär mig - desto mindre vet jag...”
Så sjöng en fransk sångare nån gång på 1960-talet.
Vad han heter vet jag inte - allt enligt texten
Jag vet nästan ingenting.
En normal icke-vetande vuxen svensk man.
Jag vet inte vem som vann Vasaloppet förra året.
Har ingen aning vad huvudstaden i Ecuador heter.
Jag vet inte ens om Equador stavas med q eller c.
Vad heter Sveriges Ambassadör i Luxemburg?
Har Sverige ens nån ambassadör i Luxemburg, det är kanske
ett för litet land?
Vem var Victoria Benedictsson?
Vad hette författaren som skrev Klas Klättermus?
Det finns så helsickes många frågor.
Hela världen ligger därute, mitt framför mina fötter och jag är
oroande osäker på hur stor vår statsskuld är just nu.
Jag vet mitt eget skonummer - men vad hjälper det?
Hur är det med dig? Vet du vad huvudstaden i Ecuador heter?
Nä, jag tänkte nästan det. Nu är det dags vi rycker upp oss.
Jag sitter här med en uppslagsbok - så häng med nu i kunskapskedjan!
Karl den tolfte levde mellan år 1682 och 1718. Han dog endast 36 år
gammal vid Fredrikshald i Norge, 37 mil från Mora.
Mora-Nisse hette egentligen Nils Karlsson, fast var inte Pyssling ,
vann 9 Vasalopp och ett olympiskt guld i skidor år 1948.
En del skidvalla görs av paraffin som är en blandning av fasta kolväten.
Lös i magen blir man av bland annat fikon. "Fick du fikon, Zacharias?"
kan en del äldre personer säga åt någon som blir snopen.
Zacharias Topelius var en finlandssvensk författare och dog 1898.
Detta år var Karl Gerhard endast 7 år gammal och sjusovardagen
inträder den 27 juli.
Den 27 juli år 1830 inträffade julirevolutionen i Paris och då var det
ingen sjusovardag utan ett sjuhelsickes liv.
Att Helsinki är samma stad som Helsingfors vet du säkert.
Men hur i hela Helsinki bar sig Stanley åt för att finna Doktor
Livingstone? Svaret är att Sir Henry Stanley letade länge.
Men han utbrast inte ”Doktor Livingstone, förmodar jag?”
som många tror. Stanley sa:
-Nä men oj! - fast på engelska.
Lill-Babs kan vara släkt med David Livingstone - ingen vet säkert.
Men säkert är att Lill-Babs har sjungit in en svensk version av den
amerikanska poplåten”Itsy-Bitsy Teeny Weeny Yellow Polka dot
bikini” och Bikini-atollen ligger i Stilla Havet.
Här utförde USA atombombssprängningar 1948 till 1958 - så hela
atollen är radioaktiv. Inget läge för att bada utan heltäckande blydräkt.
Radioaktiv kan man inte längre säga att Farbror Sven är, Han hette
Sven Jerring och dog år 1979 - samma år som Prins Carl Philip föddes.
Vad tycker ni hittills? Visst börjar vi bli riktigt allmänbildade?
Vi kör på:
På tal om bildning utan d: Bilning betyder bearbetning med yxa så att
trästockar formas till bjälkar eller slipers.
"Sleep Little Girl" var en poplåt på 60-talet med Göteborgsgruppen
Tages och Tage Erlander var statsminister mellan 1946 - 69.
Sex är något som tycks intressera amerikanska folket allt mindre.
Enligt en färsk undersökning har hela 30 procent av alla amerikanska
män nästan inget intresse av sex. Anledningen är bland annat brist på
tid, trubbel på jobbet och ekonomiska bekymmer.
Kymmendö heter den ö i Stockholms skärgård som var förebilden för
boken Hemsöborna som skrevs av August Strindberg.
Den gode August skulle fyllt 160 år idag (22 jan) ifall han levat.
Han skulle i så fall ha varit världens äldsta författare.
Världens längsta kyss utfördes 1985 i Chicago av paret Eddie och
Delphine. Kyssen varade i 17 dagar och 10 timmar. Slurp. Orsaken var
dock inte kärlek utan att man ville komma i Guinness Rekordbok.
Guinness har inte bara en rekordbok utan också ett bryggeri som
tillverkar ett mörkt öl som får miljoner britter att rapa varje dag.
Världsrekordet i rapning innehas av Jens Jeppson i Vinslöv som rapat
845 gånger på 7 minuter. Det blir en rap varannan sekund.
Vi stannar där.
Vi har på några minuter lärt oss bl a historia, kultur, litteratur samt
populärvetenskap. Nu fattas bara några kompletteringar.
Huvudstaden i Ecuador heter Quito. Med q. Landet stavas med c.
Klas Klättermus skrevs av norrmannen Torbjörn Egner.
Victoria Benedictsson var författare, född 1850. Hon skrev under
pseudonymen Ernst Ahlgren och hennes självmord 1888 inspirerade
August Strindberg till dramat ”Fröken Julie”.
Vasaloppet vann norrbaggen Jörgen Aukland och den svenska
ambassadören i Luxemburg heter Agneta Söderman. Puh!
Du har nu blivit lite allmänbildad, men dra inte för stora växlar på det.
Om några minuter har du glömt alltihop.
Jag också.
lördag 17 januari 2009
VAD VILL DU VETA ? ORKAR DU?
Det går inte att stänga av. Har du tänkt på det?
Det är orättvist.
För vi kan ju stänga av bilen, tvättmaskinen och elvispen.
Om nån på jobbet pratar så öronen skaver kan man skylla på att
man behöver gå på muggen. Då stängs pladdret av direkt.
Men det här djävla flödet bara pågår och pågår:
Informationen.
Vi utsätts varje dag för femtielva nyhetssändningar där det rapporteras
om den otäckaste mördarbakterien, den senaste bombräden och vem
som utsetts till årets sämst klädda kvinna i USA.
Vem hon var ? Det har jag glömt, men om du ringer mig senare idag så
ska jag ta reda på det. Puh!
Morgontidningen orkar vi bara skumma och läser endast en artikel om
att Liza Marklund med zäta gjort bort sig men nekar i sten.
Vi går på stan och löpsedlarna skriker ut sina lockrop. Andreas Kleerup
tycks gå på droger, nån politiker har kört i fyllan och Israel bombar
ihjäl hundratals barn i Gaza.
Bandidos härjar snart i din stad och den som äter chips ska dö i morgon.
Tjuvar i Rwanda som får händerna avhuggna blandas med att Pers-
brandt var nervös på Guldbagge-galan.
Det finns usb-minnen som rymmer ett helt folkbibliotek. Kopplar du
upp dig på internet får du tillgång till så mycket information att det
krävs att du har 156 129 liv för att hinna med att läsa all förbannad skit
som skrivits där.
Vad ska vi göra av all information?
Allt det som är viktigt drunknar och försvinner nånstans mellan antalet
döda i den senaste terrorattacken och den nya bantningsmetoden från
Paris.
Det måste ha varit bättre när farfar var ung. Visserligen måste man
veta en hel del då också, men det var mer handfasta, rejäla saker.
Hur mycket gödsel potatislandet behövde och hur lång tid det tog att
cykla till dansen på logen i Lövånger.
Tänk att få gå tillbaka till det där småskaliga livet.
Flytta ut till en liten grön stuga vid en röd sommaräng - eller om det
var tvärtom.
Att få gå omkring i vadmalskläder och luddor och lukta sur yllebyxa
året runt.
Tiga mest hela tiden och påta i den magra jorden som knappt ger en
enda liten spinkig rova.
En gång om året kryper du intill frugan på lördagskvällen och nio
månader senare kommer en unge till fast ni inte alls har råd.
Tänk att få sitta i vinterkylan och suga på den sista sura fläsksvålen
medan den magra lilljäntan gråter sig till sömns av hunger.
Men då, plötsligt, reser du dig opp och slår näven i det grovt
tillhyvlade furubordet så att kaffekopparna skramlar.
- Nu får det vara nog ! gallskriker du.
-Nu går jag opp till godsägarn och kräver några säckar mjöl, lite salt
sill och några skivor amerikanskt fläsk. Annars ska den djäveln få
smaka på näven - så sant som amen i kyrkan..
När du ilsket travar upp mot godsägarns hus börjar det onda
blodet att svalna lite.
-Men, nää, jag ska inte börja tveka - godsägarn ska få plikta!
Han ska väl för fan inte leva i överflöd på mitt slit medan mina barn
lever på vattvälling och skämd potatis.
När du kommer fram till stället där godsägarn skulle haft sin över-
dådigt tjusiga gård med både elektriskt ljus, punschveranda och
tjänstefolk - då är den riven.
I stället står det där en Staoilmack.
På väggen utanför sitter löpsedlar där Aftonbladet och Expressen har
samma rubrik:
”Carola gravid - Amerikansk filmstjärna pappan! ”
Du rusar genast emot macken så luddorna klafsar, halar upp dina allra
sista korvören ur smålandsbörsen och flåsar:
Ge mig ett Aftonblad - fort!
Vad var det jag sa: Det går inte att stänga av.
Vad sa du för nåt? Vem pappan var?
Det stod inte namnet - men enligt beskrivningen måste det vara
Brad Pitt
Det är orättvist.
För vi kan ju stänga av bilen, tvättmaskinen och elvispen.
Om nån på jobbet pratar så öronen skaver kan man skylla på att
man behöver gå på muggen. Då stängs pladdret av direkt.
Men det här djävla flödet bara pågår och pågår:
Informationen.
Vi utsätts varje dag för femtielva nyhetssändningar där det rapporteras
om den otäckaste mördarbakterien, den senaste bombräden och vem
som utsetts till årets sämst klädda kvinna i USA.
Vem hon var ? Det har jag glömt, men om du ringer mig senare idag så
ska jag ta reda på det. Puh!
Morgontidningen orkar vi bara skumma och läser endast en artikel om
att Liza Marklund med zäta gjort bort sig men nekar i sten.
Vi går på stan och löpsedlarna skriker ut sina lockrop. Andreas Kleerup
tycks gå på droger, nån politiker har kört i fyllan och Israel bombar
ihjäl hundratals barn i Gaza.
Bandidos härjar snart i din stad och den som äter chips ska dö i morgon.
Tjuvar i Rwanda som får händerna avhuggna blandas med att Pers-
brandt var nervös på Guldbagge-galan.
Det finns usb-minnen som rymmer ett helt folkbibliotek. Kopplar du
upp dig på internet får du tillgång till så mycket information att det
krävs att du har 156 129 liv för att hinna med att läsa all förbannad skit
som skrivits där.
Vad ska vi göra av all information?
Allt det som är viktigt drunknar och försvinner nånstans mellan antalet
döda i den senaste terrorattacken och den nya bantningsmetoden från
Paris.
Det måste ha varit bättre när farfar var ung. Visserligen måste man
veta en hel del då också, men det var mer handfasta, rejäla saker.
Hur mycket gödsel potatislandet behövde och hur lång tid det tog att
cykla till dansen på logen i Lövånger.
Tänk att få gå tillbaka till det där småskaliga livet.
Flytta ut till en liten grön stuga vid en röd sommaräng - eller om det
var tvärtom.
Att få gå omkring i vadmalskläder och luddor och lukta sur yllebyxa
året runt.
Tiga mest hela tiden och påta i den magra jorden som knappt ger en
enda liten spinkig rova.
En gång om året kryper du intill frugan på lördagskvällen och nio
månader senare kommer en unge till fast ni inte alls har råd.
Tänk att få sitta i vinterkylan och suga på den sista sura fläsksvålen
medan den magra lilljäntan gråter sig till sömns av hunger.
Men då, plötsligt, reser du dig opp och slår näven i det grovt
tillhyvlade furubordet så att kaffekopparna skramlar.
- Nu får det vara nog ! gallskriker du.
-Nu går jag opp till godsägarn och kräver några säckar mjöl, lite salt
sill och några skivor amerikanskt fläsk. Annars ska den djäveln få
smaka på näven - så sant som amen i kyrkan..
När du ilsket travar upp mot godsägarns hus börjar det onda
blodet att svalna lite.
-Men, nää, jag ska inte börja tveka - godsägarn ska få plikta!
Han ska väl för fan inte leva i överflöd på mitt slit medan mina barn
lever på vattvälling och skämd potatis.
När du kommer fram till stället där godsägarn skulle haft sin över-
dådigt tjusiga gård med både elektriskt ljus, punschveranda och
tjänstefolk - då är den riven.
I stället står det där en Staoilmack.
På väggen utanför sitter löpsedlar där Aftonbladet och Expressen har
samma rubrik:
”Carola gravid - Amerikansk filmstjärna pappan! ”
Du rusar genast emot macken så luddorna klafsar, halar upp dina allra
sista korvören ur smålandsbörsen och flåsar:
Ge mig ett Aftonblad - fort!
Vad var det jag sa: Det går inte att stänga av.
Vad sa du för nåt? Vem pappan var?
Det stod inte namnet - men enligt beskrivningen måste det vara
Brad Pitt
onsdag 14 januari 2009
SNOKEN, BUKEN OCH DEPPET
FRAMÅT MARSCH !
Alltså, det är lika bra att jag erkänner:
Min näsa är inte snygg.
Den är lång och spetsig och får mig att påminna om en fiskmås.
Det där är förstås lite jobbigt för mig.
Jag kräver inte att jag ska ha ett helt perfekt utseende
- men alla vill vi väl vara ganska skitsnygga, eller hur?
Det är knäckande med den där hopplöst spetsiga näsan - men jag
har också jättestora fötter. Det ser ut som om jag har skidor på mig
när jag klampar omkring på gatorna.
Nu frågar ni:
-Räcker det nu? Har mannen samlat på sig nog lidande?
Svaret är nej.
Jag har till råga på allt en fet mage. Hullet smyger sig över byx-
linningen och tvingar mig bära bylsiga tröjor.
Det går någorlunda nu på vintern men på sommaren är badstranden
en skammens utställningsplats.
Först hade jag tänkt operera rubbet. Be en plastik-kirurg skära bort
halva näsan, göra en rejäl fettsugning och transplantera dit ett par
mindre fötter från någon fot-donator i Pakistan.
Men jag hade inte råd eftersom doktorn på vårdcentralen i Luthagen
vägrade skriva en remiss.
Så jag får stå ut med att gå omkring och se ut som ett stolpskott.
Om det inte vore för familjens skull så skulle jag ha gått under jorden
för länge sedan.
Men det är tur att jag inte gjorde det - för vet ni vad?
Vetenskapen har börjat hitta lösningar för såna som mig.
Ja, kanske inte för mig, jag är ju alldeles för gammal och har tappat
mitt värde på köttmarknaden för många år sen.
Ja, ifall jag någonsin hade något köttmarknadsvärde.
Men för de kommande generationerna finns det alternativ till att se ut
som grådaskig fiskmås med ballongmidja och skidor på fötterna.
Mina barn-barn kan få chansen att växa upp till vackra människor
trots att farfar såg ut som ”Hej kom och hjälp mig”.
Lösningen heter genteknik.
För en tid sen läste jag att en grupp forskare från Umeå hade tittat på
generna hos folk som är manodepressiva.
Och vet ni vad - Umeåforskarna fann en gen som var uppseende-
väckande lång hos dessa människor.
Av detta drogs slutsatsen att sjukdomen är ärftlig och att man kan
medicinera i förväg så att deras barn inte blir manodepressiva.
Vilket framtidsperspektiv! Man bara tar ett prov på BB och kollar ifall
man hittar den där dumma genen. Finns den där så kör man hårt med
piller som får genen att krympa ihop hos avkomman.
Här kommer min egen slutsats - hoppet för mig:
Om det finns en gen som framkallar just manodepressivitet - då måste
det ju finnas en dum liten gen för allt som inte är bra hos oss människor.
Det finns förstås en gen som gör att näsan bli längre. Och en annan
som ger folk stora fötter.
Och en fläskig liten gen som gör att folk får bilringar runt magen.
Den djävla genen kan man ta bort helt och hållet tycker jag.
Fast det är klart, tar man bort en gen så kanske nåt går fel, då kanske
det börjar växa hår på tungan istället.
Men än sen - man rakar ju hellre tungan än har en fläskring runt
midjan - eller hur?
Så visst finns det hopp för framtiden.
Alla vi fula, feta, långnästa och manodepressiva människor runt om i
Sverige - vi ska hålla ut. Om några generationer finns vi inte.
Då ser alla ut som Barbie och Ken och lever lyckliga i små lådor av
lättbetong och plast.
Alla vinner på Lotto, jobbar med kreativa saker och slipper se fula och
deprimerade människor på IKEA.
Forskningen går framåt och allt ser ljust ut.
Med tablettburkarna i händerna står framtidens folk och ropar:
”Länge leve läkemedelsindustrin och dess framsynta forskarteam!”
Sen tittar dom sig i spegeln, suckar diskret och tar ännu en tablett.
Alltså, det är lika bra att jag erkänner:
Min näsa är inte snygg.
Den är lång och spetsig och får mig att påminna om en fiskmås.
Det där är förstås lite jobbigt för mig.
Jag kräver inte att jag ska ha ett helt perfekt utseende
- men alla vill vi väl vara ganska skitsnygga, eller hur?
Det är knäckande med den där hopplöst spetsiga näsan - men jag
har också jättestora fötter. Det ser ut som om jag har skidor på mig
när jag klampar omkring på gatorna.
Nu frågar ni:
-Räcker det nu? Har mannen samlat på sig nog lidande?
Svaret är nej.
Jag har till råga på allt en fet mage. Hullet smyger sig över byx-
linningen och tvingar mig bära bylsiga tröjor.
Det går någorlunda nu på vintern men på sommaren är badstranden
en skammens utställningsplats.
Först hade jag tänkt operera rubbet. Be en plastik-kirurg skära bort
halva näsan, göra en rejäl fettsugning och transplantera dit ett par
mindre fötter från någon fot-donator i Pakistan.
Men jag hade inte råd eftersom doktorn på vårdcentralen i Luthagen
vägrade skriva en remiss.
Så jag får stå ut med att gå omkring och se ut som ett stolpskott.
Om det inte vore för familjens skull så skulle jag ha gått under jorden
för länge sedan.
Men det är tur att jag inte gjorde det - för vet ni vad?
Vetenskapen har börjat hitta lösningar för såna som mig.
Ja, kanske inte för mig, jag är ju alldeles för gammal och har tappat
mitt värde på köttmarknaden för många år sen.
Ja, ifall jag någonsin hade något köttmarknadsvärde.
Men för de kommande generationerna finns det alternativ till att se ut
som grådaskig fiskmås med ballongmidja och skidor på fötterna.
Mina barn-barn kan få chansen att växa upp till vackra människor
trots att farfar såg ut som ”Hej kom och hjälp mig”.
Lösningen heter genteknik.
För en tid sen läste jag att en grupp forskare från Umeå hade tittat på
generna hos folk som är manodepressiva.
Och vet ni vad - Umeåforskarna fann en gen som var uppseende-
väckande lång hos dessa människor.
Av detta drogs slutsatsen att sjukdomen är ärftlig och att man kan
medicinera i förväg så att deras barn inte blir manodepressiva.
Vilket framtidsperspektiv! Man bara tar ett prov på BB och kollar ifall
man hittar den där dumma genen. Finns den där så kör man hårt med
piller som får genen att krympa ihop hos avkomman.
Här kommer min egen slutsats - hoppet för mig:
Om det finns en gen som framkallar just manodepressivitet - då måste
det ju finnas en dum liten gen för allt som inte är bra hos oss människor.
Det finns förstås en gen som gör att näsan bli längre. Och en annan
som ger folk stora fötter.
Och en fläskig liten gen som gör att folk får bilringar runt magen.
Den djävla genen kan man ta bort helt och hållet tycker jag.
Fast det är klart, tar man bort en gen så kanske nåt går fel, då kanske
det börjar växa hår på tungan istället.
Men än sen - man rakar ju hellre tungan än har en fläskring runt
midjan - eller hur?
Så visst finns det hopp för framtiden.
Alla vi fula, feta, långnästa och manodepressiva människor runt om i
Sverige - vi ska hålla ut. Om några generationer finns vi inte.
Då ser alla ut som Barbie och Ken och lever lyckliga i små lådor av
lättbetong och plast.
Alla vinner på Lotto, jobbar med kreativa saker och slipper se fula och
deprimerade människor på IKEA.
Forskningen går framåt och allt ser ljust ut.
Med tablettburkarna i händerna står framtidens folk och ropar:
”Länge leve läkemedelsindustrin och dess framsynta forskarteam!”
Sen tittar dom sig i spegeln, suckar diskret och tar ännu en tablett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)